I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

sköterskornas inställning till den frivilliga arbetskraften (Henriksson 1994:108–
109).
Gemensamt språk och samma hemtrakter
De flesta svenskspråkiga männen var som ovan beskrivits samlade i
svenskspråkiga kompanier, och de var ofta också tillsammans med män från
samma trakter som de själva. Enligt Rehnberg har grannskapsrelationer haft
stor betydelse för upplevelsen av gemenskap (Rehnberg 1967:70–71). Som
ovan nämndes samlades manskap från samma område under vinterkriget i
samma kompanier, medan man under fortsättningskriget till viss del ändrade
systemet eftersom man hade sett hur vissa trakter kunde bli av med i stort sett
alla män i en viss ålder. Vilhelm berättade om den starka gemenskapen som
rådde i hans kompani under vinterkriget när han förklarade för mig var han
hade tjänstgjort och vilka gradställningar han hade fått. Under vinterkriget var
han kompanichef i IR 9. Detta regemente var svenskspråkigt och bestod
huvudsakligen av svenskösterbottningar, med inslag av män från andra delar av
landet. Vilhelm berättade att han fick en kommendering bort just innan ryssarna
bröt sig igenom.
V: Och dit for jag förstås och lite besviken var jag ju att lämna kamraterna. Det
kändes som om inte de skulle ha, jag kände det nästan som om man skulle ha
blivit lite undervärderad, men jag inser ju nu att den här stolen skulle ha varit
tom om inte det där telefonogrammet skulle ha kommit (Vilhelm IF mgt
2003/48–50).
Vilhelm kände sig besviken och undervärderad för att han inte hade fått vara
med sina kamrater när det verkligen gällde, samtidigt som han var glad för att
han genom denna kommendering klarade livhanken. Rehnberg anser att
kompaniet blev som ett hem för soldaterna i fält (Rehnberg 1967:74), och enligt
Knut Pipping ville soldaterna inte lämna den gemenskap där de blivit självklara
delar och förflyttas till någon annan grupp där de skulle bli tvungna att finna sig
en ny plats (Pipping 1947:171).
I stycket ovan påpekar Vilhelm att regementet bestod framför allt av
österbottningar ”men nog fanns det också helsingforsare och rent av nån
ålänning också” (Vilhelm IF mgt 2003/48–50). Här är det svenska Österbotten
som är den förenande länken till en känsla av gemenskap. Man kände tillit till
folk som man kände sedan tidigare och som man upplevde hörde till samma
mentala landskap. När man under regionalsystemet sammanförde dem som
bodde närmast varandra till samma enhet kom de svenskspråkiga ofta i samma
enheter:
147