I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

kello kaksi, lääkärin vastaanotolle. Siellä voitte pyytää meiltä anteeksi että olette
tulleet meitä häiritsemään. Hyvästi.” 73 Det var tyst. Och på morgon så höll de
andra på att skratta ihjäl sig när jag kom in. Så sa jag ”Hör ni vad var det för
idioter?” ”Det var general Blick och överstelöjtnant Varis.” Så sa jag ”Men det
kan inte vara möjligt.” ”Jo”, sa de. ”Han brukar gå, generalen, hos den där
Schwester Ester.” Och den här kvinnliga tandläkaren, som bara skrattade, hon sa
att först när du började svara, så blev vi dödsförskräckta, för vi visste ju vilka det
var. Och vi tänkte att vad händer nu? Och så svarar du till slut och säger att de
ska komma och be om ursäkt. Och både sanitärerna och hon, de hade legat och
skrattat så och bet i lakanen för att de inte skulle höras runt hela baracken att de
skulle ligga i sängarna och gapskratta. Inte kom de (Ingegerd 2003/60–64).
Också vid ett annat tillfälle kom Ingegerd i kontakt med general Blick. Doktor
Schauman som hon kom mycket bra överens med sade en morgon till Ingegerd:
”Hör du, nu är nog fan lös. Blick har kommit hit.” Ingegerd berättade att hon då
tänkte bara på generalen bakom hennes dörr. Nu var det så att general Blick
hade hälsat på major Franzén som han var bekant med sedan jägartiden 74 , och
de hade supit tillsammans hela natten. På morgonen hade någon ringt från
staben och sagt att Blick hade skadat sig och ville att doktorn skulle komma
över och förbinda honom. Schauman drog sig för att själv gå dit eftersom ”det
är massor av höga officerare och det är så jävligt då de är fulla och allting” och
han ville att Ingegerd skulle gå i hans ställe. Det tyckte inte Ingegerd var någon
god idé, och uppmanade honom att gå själv, men Schauman menade att de
alltid är snälla mot en flicka. Han ansåg också att hon skulle klara sig väl där.
Till sist gick hon med på att gå till staben. Doktor Schauman trodde inte det var
frågan om någon större skada, så han uppmanade henne att ta med sig lite
förbandsmaterial och salva. Ingegerd berättade att hon var klädd i sin vita
sjuksköterskedräkt med mössa och svart yttercape, och så gick hon de omkring
300 metrarna från sjukstugan. När hon närmade sig staben stod adjutanten
utanför dörren och ropade till henne att hon skulle springa, men Ingegerd
73
”Nåväl, herrarna kan komma i morgon, ni kan komma klockan två till läkarmottagningen Där kan
ni be oss om ursäkt för att ni har kommit och stört oss. Adjö!”
74
På grund av oroligheterna i och hotet mot det autonoma Finland började bland
självständighetsaktivister och i studentkretsar bildas en tanke om en utbildad stridande enhet, något
som kom att bli den så kallade jägarrörelsen. En grupp på omkring150 unga män från Finland åkte i
största hemlighet som frivilliga till en utbildningsgarnison i Tyskland, där de maskerade till scouter
lärde sig tysk militär disciplin och krigskonst. När den första kullen ”scouter” sommaren 1915 var
utbildade soldater satte man i Finland i gång en värvningskampanj som resulterade i att omkring två
tusen finländska män åkte till Tyskland. Under våren 1916 bildades kungliga Preussiska
Jägarbataljonen 27 av dessa män, och efter namnet på denna bataljon kom alla som åkt som
frivilliga att kallas för ”jägare”. De som sökte sig till den tyska krigsutbildningen var framför allt
dels svenskspråkiga studenter från Helsingfors, dels finskspråkiga bönder och arbetare från
Österbotten (Klinge 2004:494–496; Leimu 1985:110–114).
180