I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

Jag baserar min redogörelse av skyddskårerna främst på skrifter som
skyddskårsorganisationen gett ut under tiden för dess existens.
När den ryska revolutionen 1917 började kännas hotande för självständighetsivrarna
i Finland började männen organisera sig i konstellationer som man
kallades idrottsföreningar eller frivilliga brandkårer. Dessa skulle sedan komma
att utgöra kärnan för organiserade skyddskårer. Skyddskårerna kom att bli
Finlands första regeringstrupp. År 1921 blev skyddskårerna direkt underställda
republikens president (Finlands skyddskårer 1935:9–10; Skyddskårernas
huvudstab 1944:6). Skyddskårslagens från 1927 första paragraf stipulerar att:
116
Skyddskårsorganisationen är upprättad till försvar för fäderneslandet och dess
lagliga samhällsordning samt tillhör republikens krigsmakt såsom en del av
densamma. Dess uppgift är under fredstid främjandet av nationens försvarsberedskap
samt andliga och kroppsliga duglighet genom beredande av
militärutbildning åt dess medlemmar samt fysisk uppfostran och för
organisationens syftemål lämpad upplysningsverksamhet (Finlands skyddskårer
1935:5–6).
Till skyddskårernas uppgifter hörde även bland annat att bevaka viktiga objekt,
stöda ordningsmakten i upprätthållandet av allmän ordning i landet, ansvara för
uppbåden, samt verkställa evakueringar, utbilda personal i hemfrontstjänsten,
ordna förberedande utbildning av ungdomen, samla in medel för försvarsmakten,
sköta om inskrivningen av fordon och hästar, och uppvakta vid
begravning av de stupade, skriver Arvid Eklund (Eklund 2008:32).
Skyddskåren utgjorde Finlands största folkrörelse med ett relativt konstant
medlemsantal på omkring 100 000 fram till vinterkriget (Meinander 1999:78).
Landet var indelat i 22 skyddskårsdistrikt under 1930-talet och under
vinterkriget i 27. Under tiden mellan vinter- och fortsättningskriget blev
distrikten 34 till antalet. Av dessa var Nylands södra, Raseborgs och Vasa
svenskspråkiga, och Åbolands och Helsingfors var tvåspråkiga (Eklund
2008:32). Den största förändringen från 1917 till 1938 gällande den sociala
sammansättningen i skyddskårerna var mängden arbetare som steg från 5
procent till drygt 20 (Pylkkänen 2001:177). Skyddskårerna var misstänksamma
mot socialdemokraterna, skriver Henrik Meinander. De forna aktivisterna på
den vita sidan fick ledande ställningar i skyddskårsorganisationen, och därmed
blev den politiska vänsterns attityd negativ till organisationen och förblev sådan
fram till vinterkriget (Meinander 1999:78).
Cheferna på lokal nivå var inte yrkesmilitärer, utan ofta bönder, präster,
folkskollärare eller poliser från orten. Enligt författaren till Finlands
skyddskårer är ett ömsesidigt förtroende mellan befälet och manskapet en