I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

verksamheten främjades av olika slag av tävlingar. Det hade varit förbjudet att
inneha militärvapen under tiden Finland var förenat med Ryssland, och under
inbördeskriget var man därför inte så skicklig på att hantera de gevär man tog
som krigsbyte. Detta ville skyddskårerna råda bot på, och därför ordnade man
skjuttävlingar med olika typer av vapen för att öka skjutskickligheten bland de
vapenföra männen (Finlands skyddskårer 1935:12–14). Henrik berättade att
han som pojke brukade bistå de äldre skyddskåristerna när dessa hade
skjutövningar. Hans far hade varit med på den vita sidan i kriget 1918, och
Henrik sade att han tyckte det var naturligt att han själv skulle bli skyddskårist.
När han blev tillräckligt gammal för att antas som medlem deltog han också
själv i skyttetävlingar. Han berättade att han hade direkt nytta av skyddskårens
skjutövningar för det första för att över huvud taget få vapenlicens och för det
andra genom att han tränade skytte så att han kunde dryga ut kassan genom att
skjuta järpar och sälja dem till, som han sa, ”stadsherrskapet” (Henrik IF mgt
2003/53–54). Den fysiska fostran man ägnade sig åt inom skyddskårerna var
idrott och något som kallades militäridrott. Ren idrott omfattade framför allt
terrängskidlöpning, terränglöpning, ban- och fältidrott, boboll 23 , simning, rodd
och gymnastik. Militäridrotten utgjordes av skidskytte, orientering, militärkamp
och sanitetstävlingar (Finlands skyddskårer 1935:13). Under åren 1933–34
infördes militärkampen på programmet eftersom man strävade efter att förena
idrotten med den militära utbildningen (Skyddskårernas huvudstab 1944:27).
Militärkampen skulle ge övning i inbrytning och närstrid och de tävlande var
iförda lätt fältutrustning. Man tävlade i hinderlöpning, längd- och
precisionskast med handgranat, olika slag av bajonettfäktning, snabb
nedgrävning i marken, samt skytte mot hastigt försvinnande mål i terrängen
(Finlands skyddskårer 1935:15).
Utgångspunkten för skyddskårsverksamheten var att ”det är envars plikt att
öva sig i vapnens bruk för att försvara sitt land”. Befäl och äldre skyddskårister
hade som uppgift att inympa ”denna fosterländska anda” i dem som var för
unga för att själva ha deltagit i något krig. Till detta behövdes en
upplysningsapparat (Skyddskårernas huvudstab 1944:10). Upplysningsarbetet
vilade på tre huvudfundament: Männen i ledet måste ha den rätta andan och de
måste behålla intresset för verksamheten. Återväxten i skyddskåren måste
säkras med nya rekryter. Skyddskåren måste värna om sin folkliga förankring
och samverka med den stora allmänheten (Finlands skyddskårer 1935:15). För
detta upplysningsarbete ordnade man fester som drog stora publikmängder.
Man publicerade två huvudtidningar (en finsk och en svensk) och flera distrikt
23 Finskt bollspel.
118