I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

samtalsgenre där det muntliga och skriftliga har utvecklats tillsammans för att
tala med varandra om det förflutna (Portelli 2004:24).
Jag har själv valt att översätta talet till en språklig variant som ligger rätt
nära skriftspråket för att göra texten så läsarvänlig som möjligt utan att ge
avkall på en viss autenticitet från intervjusituationen. Jag har därför valt att
bibehålla en del särdrag i citaten, eftersom jag anser att dessa ger en
verklighetsförankring som en översättning till skriftspråk skulle sakna. Jag vill
att citaten ska ha en talspråklig prägel, och det har jag försökt åstadkomma
genom att låta ordföljden stå som den är i inspelningarna, behålla vissa
dialektala drag liksom särfinlandssvenska ord och uttryck, samt ge en
översättning av de finska uttrycken som förekommer i citaten i fotnoter. Längre
pauser finns markerade med tre punkter, som utmärks (…). Jag markerar klipp i
citat genom […]. För att visa min egen närvaro i intervjusituationen har jag valt
att låta mina kommentarer och uppbackningsljud kvarstå. Upprepningar som
jag uppfattat som icke meningsbärande, utan mera som utfyllnad har jag
däremot tagit bort. Jag har funnit det motiverat att redigera så lite som möjligt
för att bibehålla den muntliga karaktären.
Makt att analysera och tolka
Som jag redan konstaterat har forskaren ensam makten i det efterföljande
analys- och tolkningsarbetet i så måtto att ingen annan person deltar med sin
fysiska närvaro i efterarbetet. Maria Vasenkari poängterar denna förskjutning
från ”primärdialogen där två subjekt förhandlar om betydelser” och
tillsammans skapar materialet till den dialog som måste uppstå mellan
forskaren och materialet när forskaren återvänder från fältet. Som hon säger är
det ”forskaren som bestämmer formen, innehållet och den analytiska
tolkningsramen” (Vasenkari 1999:61). Detta görs baserat på de teorier,
kategorier och konventioner som forskaren väljer. Den som håller pennan har
också ordet i sin makt. Denna maktfullkomlighet som Vasenkari synliggör
förpliktar. Den kunskap som producerats i samspelet mellan intervjuperson och
intervjuare är fragmentarisk och öppen, och det finns heller inga fasta
betydelser och slutgiltiga tolkningar, framhåller Vasenkari. Enligt henne
förväntas forskaren fortsätta tolka och engagera sig dialogiskt i förhållande till
materialet (Vasenkari 1999:61–62).
Det är i det dialogiska förhållningssättet till fältarbetet en lyhördhet
gentemot det som uttryckts som en av nycklarna finns till att minska forskarens
egenmäktighet. Det är forskarens förhållningssätt, inte forskningsramen, som är
det väsentliga här. Frisch påminner till exempel om att det inte finns något
inneboende i oral history som garanterar att dokumenten blir förstådda på dess
74