I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

samma organisation som den tidigare presidenten P.E. Svinhufvuds hustru.
Presidenten själv hade varit skyddskårsfältväbel och självaste Mannerheim
hade förärats titeln hedersöverbefälhavare, (Finlands skyddskårer 1935:21;
Eklund 2008:18) och att dessa organisationer, Lotta Svärd och skyddskårerna,
då plötsligt hörde till de förbjudna.
Som Kinnunen framhåller kunde lottorna efter kriget få känna på att ett för
dem tryggt och ordnat samhälle hade spårat ur och att de plötsligt sågs som
brottslingar av exempelvis kontrollkommissionens utredningsmän och Valpo.
Redan under 1920-talet hade lottorna enligt Kinnunen i vänsterkretsar setts och
beskrivits som krigiska amasoner med herrskapsbakgrund som dessutom levde
ett oanständigt liv, men eftersom yttervänstern inte då hade någon makt i
samhället hade dess tolkning inte någon större effekt på lottaverksamheten.
Efter kriget var förhållandena de motsatta: yttervänstern stod på segrarnas sida
medan Lotta Svärd upplöstes. Åsikten om Lotta Svärd hade inte förändrats –
organisationen sågs fortfarande som en varböld, som Kinnunen citerar ur sitt
material. Lotta Svärd sågs av yttervänstern som den finländska fascismens
kvinnliga stödorganisation. Befästandet av denna lottabild visar, enligt
Kinnunen, den politisk-kulturella förändringen i det finländska samhället strax
efter kriget. Yttervänstern som stöddes av Sovjet gick till hård attack mot vad
den såg som borgerliga organisationer, vilket ledde till att lottorna efter
fortsättningskriget fick möta ett politiskt alldeles annat Finland än det de vant
sig vid i och med vilket de identifierade sig. Lottornas verksamhet tolkades på
ett sätt som var alldeles främmande för dem. På lokal nivå angav sympatisörer
med yttervänstern medlemmar från Lotta Svärd och skyddskåren som hämnd
för oförrätter begångna av andra medlemmar i samma organisationer
(Kinnunen 2006:62, 74–75).
När organisationen upphörde skulle lottorna återbörda sin utrustning
rengjord, och om möjligt helt iordningställd. I vissa fall kunde distrikten få rätt
att till enskilda lottor donera utrustning som inte återlämnats eftersom det fanns
lottor som återvände från sin kommendering nästan utan några andra kläder än
lottautrustningen (Kinnunen 2006:21–22). Brita som fortfarande var i tjänst när
Lotta Svärd förbjöds berättade att lottorna inte fick bära lottamärket längre och
att de inte heller borde ha fått använda lottadräkten, något som den nitiska
översköterskan också gjorde henne uppmärksam på. Brita berättade att hon på
ärmen hade en liten stjärna och ett blått band som fungerade som
sanitetsbeteckning. Hon hade tagit bort stjärnan, men inte bandet, vilket hon
också fick tillsägelse om. Enligt Brita skulle alla lottakläder förstöras efter
kriget så att man inte skulle få använda dem ens hemma. Hon visste inte så
noga vad som blivit av hennes lottadräkt, men hon trodde att den blivit omgjord
341