I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

inte finns så mycket att berätta om. Som jag ovan diskuterade fann jag det
märkligt att en del av mina intervjupersoner inte tyckte de hade något att berätta
om trots att vissa av dem hade arbetat på sjukhus i flera år under kriget eller i
flera omgångar haft uppgifter som präst i fält. Enligt min uppfattning borde det
ha räckt med att man har varit verksam i anslutning till kriget för att man skulle
ha haft något att berätta om, medan en del av intervjupersonerna ansåg att deras
upplevelser inte hade något berättarvärde. Jag undrade länge hur detta kunde
vara möjligt. Var det ett uttryck för framför allt kvinnornas modesta
framtoning, att den österbottniska kvinnan inte ska framhäva sig själv, eller var
det något annat som spelade in? Vad kunde detta ”annat” i så fall vara?
Utsagan ”att inte ha något att berätta om” innebär alltså att den som säger så
upplever att hon eller han inte har det slags upplevelser som anses behövas för
att man ska kunna berätta en viss typ av berättelse – hålla sig till en viss
berättelsegenre. Lauri Honko talar om mentala texter, som inte är texter i
konventionell mening, utan snarare ett slags ”sammanflätning av tematiska
element” som finns i berättarens medvetande och minne, latent och vilande tills
något aktualiserar dem och berättaren framställer dem i en viss situation
(Honko 1998:36). En förklaring till att så många av kvinnorna – och fältprästen
Åke som i detta sammanhang hör närmare kvinnorna än männen – verkade ha
en känsla av att de inte riktigt visste vad de skulle berätta om när jag bad dem
berätta om kriget är att kvinnorna och Åke helt enkelt hade andra uppgifter än
de krigande männen, och därmed saknar en mental text för berättande om krig.
Deras uppgifter var inte av den typ som karakteriseras av händelser, utan
snarare av pågående aktivitet som är mera lik ett skeende än en händelse, vilket
i sig inte ger anledning till berättelser som innehåller en berättelsepoäng. Det är
just distinktionen mellan händelse och skeende som Portelli tänker sig är en av
anledningarna till att krigsberättelser är en allmänt erkänd genre medan
sjukvårdsberättelser inte är det (jfr Portelli 2004:27–28). Kvinnorna kan inte
berätta krigsberättelser, åtminstone inte om egna erfarenheter, eftersom de inte
har deltagit i krig på det sätt som förväntas för att man ska anses och anse sig
ha kompetensen att framföra en krigsberättelse. Som framgår i kapitlet ”Möten
med tiden efter kriget” skriver Kinnunen om hur lottorna med hjälp av olika
strategier tystnade eller tystades ner efter krigsslutet. Men kvinnorna hade
tydligen också mera emot sig när det gäller deras berättande om sina egna
krigsupplevelser. Om man ser det så att vissa av kvinnorna som jag intervjuade
inte visste vad de skulle berätta om eftersom jag ville höra om deras
krigsupplevelser och de inte tyckte sig ha något att komma med blir denna
känsla av avsaknad av berättarvärda berättelser mera förståelig.
394