I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

Köpenhamn finns ett ingärdat område med ”pålarna kvar ännu där de bands fast
och jordvallen där de då sköts” (Viktor IF mgt 2003/39–42). För Ingegerds del
handlar det om en händelse under kriget som fick henne att tycka illa om den
tyska krigspolitiken, medan det Viktor berättade om är något han upplevt efter
kriget när han besökte sin kamrat från Danmark som visat honom platsen där
tyskarna avrättade medlemmar från motståndsrörelsen.
Tysken som motbild
Vi har hittills sett hur intervjupersonerna motvilligt gått med på att de enskilda
tyska soldaterna delvis var rätt likadana dem själva som människor, om inte
annat så kände de hemlängtan och sökte sig till lokalbefolkningen för en stunds
samvaro över en kopp kaffe. Tysken var däremot ett hot mot de unga männen
eftersom han var en rival om kvinnorna. Tysken är rätt mycket som det ”vi”
som konstrueras som finländskt i vissa fall. Samtidigt finns det många
jämförelser mellan tyskar och finländare som inte lände till tyskarnas fördel,
där Finland och finländarna får ståta som ideal i jämförelsen. Detta ska jag nu
fokusera på.
Ingegerd berättade att hon samtalade mycket med en av de yngre tyska
patienterna som var nybliven student när han gick med i kriget. Hon kallade
honom för Lilla Balbo eftersom han hörde till ett kompani där alla hade rakat
sig som det italienska flygaresset Italo Balbo. Lilla Balbo berättade för
Ingegerd att han inte förstått att det var risk för krig när han hade anmält sig till
militärtjänst direkt efter att han tagit studenten för att få den undanstökad och
kunna ta itu med sina studier. I stället för militärtjänstgöring och studier befann
han sig plötsligt sårad mitt i kriget, och som Ingegerd sade så visste Lilla Balbo
att han inte skulle komma ut ur armén så länge kriget pågick. Ingegerd hade då
sagt att allt redan stod i Erich Maria Remarques bok På västfronten intet nytt
(1929). Lilla Balbo hade förvånat frågat om Ingegerd hade läst boken, vilket
hon hade gjort, men inte han eftersom den var förbjuden i Tyskland. Lilla
Balbo ville gärna läsa boken, och han undrade om Ingegerd eventuellt kunde
skaffa boken åt honom på tyska, vilket hon lovade försöka. Ingegerds syster
ordnade ett tyskt exemplar och skickade det till henne. Ingegerd berättade att
hon för säkerhets skull hade skrivit sitt eget namn i boken innan hon gett den åt
honom, ifall det skulle bli problem av något slag. Detta visade sig snart vara
klokt gjort. Ingegerd berättade att Lilla Balbo hade läst boken och blivit mycket
förtjust i den, men att han när han hade kommit till slutet av den hade blivit
upptäckt av en annan patient som var SS-man. Ingegerd berättade om SSmännen
att de var ”så där himla hårda, som svor eden direkt åt Hitler”. Varje
gång när Ingegerd gick ronden tillsammans med doktor Rintala och de kom in i
269