I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

fungerar som smörjmedel i ett samtal och bidrar till att hålla samtalet i gång.
Sådana små gester, ljud eller ord är ibland snarast ett tecken på att man
fortfarande lyssnar till det som sägs (se exempelvis Eriksson 1997). Avsikten
med mina mm:anden och nickningar var uppbackning i många fall, och har
säkert ofta också uppfattats just så. Nickningarna förekommer säkert mera än i
ett vanligt samtal eftersom man i intervjuteknikkurser uppmanas att mm:a så
lite som möjligt, utan i stället hålla samtalet i gång med hjälp av kroppsspråket.
Däremot kan någon ha misstagit mina uppbackningar som att jag genom
nickandet och mm:andet höll med om det som sades, det vill säga
sympatiserade med intervjupersonen. Det är här lyssnarfiguren framträder som
tydligast, i konflikten mellan det jag själv upplevde och det intervjupersonen
uppfattade av eller eventuellt tillskrev mig. Enligt Vasenkari kategoriserar både
intervjuare och intervjuperson varandra utgående från samspelet i
intervjusituationen. Såväl intervjuare som intervjuperson blir sålunda till viss
del något som den andra skapat (Vasenkari 1999:68).
Lyssnarfiguren är intervjuaren som lyssnare, den lyssnande intervjuaren i
intervjusituationen. Lyssnarfiguren stämmer bara delvis överens med mitt jag
så som jag uppfattar det, men kan av intervjupersonen misstas för mitt verkliga
jag. Detta innebär att intervjupersonen kan tillskriva lyssnarfiguren tankar,
åsikter och värderingar som intervjuaren inte har. När intervjuaren uppmuntrar
intervjupersonen att berätta, uppbackande nickar och mm:ar och försöker vara
empatisk även i en besvärlig intervjusituation, kan intervjupersonen uppleva att
intervjuaren delar intervjupersonens åsikter. Lyssnarfiguren blir då sympatisk
och medhållande, när intervjuaren i själva verket visat empati och försökt
förstå.
Berättarfiguren och berättelsefiguren
Intervjuerna befolkas också av två andra figurer: berättarfiguren och
berättelsefiguren. Medan lyssnarfiguren blev synlig för mig genom
tankegångarna kring sympati och empati, framträdde berättarfiguren och
berättelsefiguren när jag funderade över hur jag skulle presentera mina
intervjupersoner, om och varför jag skulle fingera namnen på dem och hur jag
skulle förhålla mig till de personer som omtalades av mina intervjupersoner.
Distinktionen mellan dessa två figurer är i paritet med Katharine Galloway
Youngs begrepp taleworld, storyrealm och realm of conversation, som i korthet
handlar om att händelsen och berättandet om den inte är ett och det samma.
Taleworld innebär händelsen som berättelsen handlar om, storyrealm är
återgivningen av händelsen och realm of conversation är den samtalssituation
där berättelserna återges (Galloway Young 1987). En liknande åtskillnad
78