I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

härrörde från ett fel som begicks när man granskade boklistorna. Verket Fänrik
Ståls sägner var aldrig officiellt förbjudet, något som också offentliggjordes i
tidningarna (Ekholm 2000:73). Flera av intervjupersonerna trodde ändå att
verket var otillåtet. Joel som varit folkskollärare trodde boken var förbjuden
ännu i dags dato:
J: Jag vet inte hur det är om den är förbjuden ännu.
S: Nej, nej, nej, nej.
J: Är den inte?
S: Nej, nog läste de ju den, nog läste de den på 60-talet i skolan. För jag vet att
mamma har ju läst den i skolan, och hon är född i början på kriget hon.
J: Ja, ser du, de läste ju den fast den var förbjuden också.
S: Ja, kanske det.
J: Inte brände jag nå alls inte, utan de fick vara i materialskåpet de där böckerna
och så var några pojkar och hittade: ”Lärarn, jag har hittat en spännande
diktbok!”. Så sa jag: ”Du får ta den till egen”. De skulle ju förstöras. Och vet du,
de rensade nog ganska fort, pojkarna, och tyckte om dem.
S: Jaså.
J: Men nog for de därifrån då nog. Och inte var jag, det var ju lite ovanligt också
att ge bort böcker (S: Visserligen) på det där sättet, men då de var förbjudna
ännu enligt vår uppfattning då. Men det där var ju på 50-talet det (Joel IF mgt
2004/44).
Utgående från det Joel berättade verkade han ha fått i uppdrag att förstöra de
exemplar av Fänrik Ståls sägner som fanns i skolan, vilket han inte gjorde. I
stället lät han de elever som tyckte det verkade vara spännande lektyr ta av
böckerna, så att det till sist inte fanns några kvar i skolan. Också Margit trodde
det hade varit förbud på böckerna och att man inte fick läsa dem i skolorna efter
kriget (Margit IF mgt 2003/55–57). Brita förknippade det påstådda förbudet av
boken med alla andra restriktioner ”då inte nånting skulle få finnas av
fosterländskheten” och då ”skulle ju skyddskåren utrotas och lottorna skulle
utrotas och allt vad fosterländskt hette fick ju inte förekomma”. Att tala om
kriget gick enligt henne inte för sig. Hon upplevde att också detta var förbjudet.
Att minnas det man varit med om var inte bra, och hon tänkte sig att mycket av
lottaverksamheten har fallit i glömska på grund av det klimat som rådde strax
efter kriget (Brita IF mgt 2003/71–74). Intervjupersonerna beskrev Sovjets och
kontrollkommissionens sätt att agera och hantera situationen efter kriget. Brita
berättade att hon upplevde tiden med en känsla som hon förklarade som ”att
storebror ser dig”, det vill säga att man måste akta sig för vad man sade och
gjorde (Brita IF mgt 2003/71–74). Åke upplevde det som ett konstant tryck,
och enligt honom oroade man sig eftersom man inte visste hur det hela skulle
sluta. Som han sade visste man vad man varit med om, och bekymrade sig över
327