I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

350
den också var smutsig och trasig”. Jag tror att inget öga var torrt när hon
berättade hela den historien om den där skulpturen. Hon gjorde Finland (Tilde IF
mgt 2004/42–43).
Tilde berättade att det verkade som att kriget och Finland kom fram i allt som
gjordes under kursen, och hon gav som exempel att någon hade tecknat brutna
liljekonvaljer, vilket i deras egenskap av nationalblomma sågs som en symbol
för ett förött Finland efter kriget. Tilde berättade rörd att hon grät mycket under
kursen. Deras lärare hade en gång frågat om hon skulle hämta något varmt åt
Tilde att dricka när hon tyckte Tilde var så nedstämd, och då hade Tilde börjat
berätta för henne om sina krigsupplevelser och att allting hon gjorde verkade
kretsa kring dem (Tilde IF mgt 2004/42–43). Genom kursen hon gick kunde
hon så smått bearbeta sina upplevelser från kriget. Tildes berättande är fullt av
starka symboler som hon och andra gett konstnärligt uttryck, men det är ändå
den röda färgen som symbol för det myckna blodet som ständigt återkommer i
berättandet.
När kriget var slut var den äldsta av mina intervjupersoner 33 år gammal,
den yngsta 20. Tretton av de intervjuade var 25 år eller yngre. Livet strax efter
kriget innebar för dem studier eller arbete, många flyttade, gifte sig, fick barn
och byggde hus. Man deltog i uppbyggnaden av landet på olika sätt. Som
Viktor framställde det hade alla så fullt upp med att leva ett vanligt liv att man
inte hade tid att fundera så mycket på kriget. Han berättade att man pratade
kanske med sina närmaste anhöriga och vänner, men att det inte fanns några
organiserade samlingar där man kunde träffas. Som han sa måste man försöka
”koppla bort från det här [krigsupplevelserna]. Utom de som inte klarade sig
och de var ju bra många de och de begick ju ofta självmord” (Viktor IF mgt
2003/39–42). Krigstrauman, relationsproblem och en oro för framtiden
begravdes i den stora arbetsmängden som återuppbyggnadsarbetet efter kriget
krävde, och man uppmanades till och med att glömma genom att arbeta mycket
(Holmila 2008:12–13 [online]). David tyckte det var svårt att börja leva ett
vanligt civilt liv efter tre år i krig. För hans del gick det ändå rätt bra, tyckte han
själv, och anledningen till det var enligt honom att han och fem av hans
kamrater bildade orkestern ”Young Boys”. David berättade att de spelade i
några år med, som han sa, växlande framgång. Småningom for han till Sverige,
men kom tillbaka hem och gifte sig i Finland (David IF mgt 2003/43–44).
Johannes inledde universitetsstudier när kriget slutade, men av politiska skäl
måste han flytta till Sverige för att inte häktas av statspolisen. Han kunde heller
inte återvända till Finland under de första åren efter kriget, och därmed blev
han också kvar i Sverige för gott (Johannes IF mgt 2004/45).