I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

att hon efter att de kommit ut från bion inte klarade av att hålla ihop gruppen
och få den ”hem” till sjukhuset. Det är eventuellt detta hon syftar på, att hon
den här gången klarade av sin uppgift både inne i bastun och på väg tillbaka till
sjukhuset, eller så upplevde hon situationen i omklädningsrummet på något vis
hotfull.
Mot slutet av vinterkriget förflyttades Anna från ett frontapotek till
operationssalen i ett fältsjukhus, där hon snabbt fann sig till rätta alla
omständigheter till trots.
A: Och då var jag ju i köket mest, för där kokades det ju och steriliserades alla
de där, och höll kaffepannan varm åt de där läkarna. För det fanns tre
operationsrum där. Vi var ju i en skola. Och det var i köket jag var där. Och då
var det som runt i kring det så var operationssalar ställda till då. Och ibland så
kunde en läkare, då de höll på och opererade nån där, så kunde han ropa: ”Anna,
kom in! Kom in och håll i det här.” (S: oj) Så var det att hålla i en och hålla upp
det där såret, för att man skulle hålla upp såret. Och ibland så fick man hålla så
här. [visar] Och du vet att inte var det så viktigt med steriliseringen och sånt inte,
för jag kom ju från köket jag (S: jå jå) Naturligtvis, nog var jag ju ren om
händerna (S: jå jå) men inte så ren som man ju skulle ha behövt vara förstås.
Men nog stod jag där och höll upp (S: oj oj oj) Ja, ja (Anna IF mgt 2003/58–59).
Under vinterkriget fick Anna assistera vid operationer när detta krävdes, något
som dock inte verkade bekomma henne nämnvärt. Anna berättade att det var
många som frågade henne om hon tålde blod då hon började där, och hon
svarade att man i alla fall inte behövde oroa sig för att hon skulle svimma vid
åsynen av blod (Anna IF mgt 2003:58–59). Ibland kändes det dock hopplöst när
de inte kunde rädda livet på patienterna eller när de sårade lades på
operationsbordet när det var för sent att göra något för dem. Det kom oerhörda
mängder med patienter både till sjukhuset där Anna arbetade och till de andra
sjukhusen vid fronten. Det var så stor genomströmning av patienter och så
starkt tryck på sjukhusen under vinterkriget att personalen aldrig hann bli
bekant med patienterna. Anna berättade att det bara var att försöka hitta en plats
åt dem som kom till sjukhuset:
A: Och så placerades de runt väggarna de där som, för ibland så kom de så
mycket så de hann inte få nå sängar heller. Utan de låg på sina bårar bara runt
väggarna och många var nog så mycket sårade att de blev inte alls tagna emot,
utan fortsatte att skicka vidare (Anna IF mgt 2003/58–59).
Jag frågade henne hur det kändes att vara där mitt i allt elände och död, men
Anna svarade bara att när någon dog fick de hjälp av sanitärerna som bar bort
229