Från målspråk till källspråk - Vaasan yliopisto

ACTA WASAENSIA 111
(Jussila 1998: 152), mansikka ’jordgubbe’ (Jussila 1998: 155), mustarastas ’koltrast’
(Jussila 1998: 164), mätäs ’tuva’ (Jussila 1998: 167). Knappast hade en icke finskkunnig
person kunnat introducera dessa lemman. Detta stöder således Hesselmans, Setäläs och
Rapolas uppfattning om att Schroderus – eller den eller de som eventuellt hjälpte honom att
skriva ordboken – var väl bevandrade i finska.
Vid en närmare analys har Hesselman funnit att utgångspunkten för ordboken har varit
svenskan och inte latinet, trots att latinet utgör källspråket (Hesselman 1941: V–VI).
Hannesdóttir (1998: 3) gör i sin avhandling följande bedömning av svenskan i ordböckerna
som kom ut på 1600-talet: ”den svenska som förekommer i de tidiga arbetena kan i alla
avseenden betraktas som sekundär i förhållande till latinet”. Hon gör ingen enskild analys av
Schroderus ordbok utan nöjer sig med att nämna den i ett historiskt avsnitt över ordböcker
där finska ingår som språk (Hannesdóttir 1998: 51–52). Detta går således stick i stäv mot
Hesselmans och Setäläs uppfattning om svenskans betydelse. Likaså inbegriper Hannesdóttir
i sitt omdöme Lexicon Lincopense (1640), där svenskan inte alls har haft en sekundär
ställning enligt Johansson (1997).
Ordboken innehåller enligt Hakulinen (1967: 84) för finskan konstruerade främmande
ekvivalenter. Han anger som exempel bl.a. käskyläinen (upseeri) ’officer’, lipunkantaja
(vänrikki) ’fänrik’, ylimäinen (eversti) ’överste’.
Det som är intressant i detta sammanhang är naturligtvis resultatet av det lexikografiska
arbetet, d.v.s. i första hand den finska och svenska som kommer till uttryck i Schroderus
ordbok. Schroderus tycks ha varit medveten om problemet med att redigera en två- eller
flerspråkig ordbok utgående från en enspråkig, där man även måste ta hänsyn till målspråkets
lexikon. Utan denna insikt riskerar en hel del centrala lexikala element att utelämnas ur en
ordbok och andra mindre väsentliga inslag tillkomma. Det är således inte bara att översätta en
ordbok till ett annat språk, utan det krävs en mycket god språkvetenskaplig kompetens vid
redigeringen av en tvåspråkig ordbok. Dessutom har Schroderus gjort en ansats att vända på
sin ordbok, d.v.s. göra källspråket till målspråk och målspråket till källspråk genom sin
svensk-latinska ordlista där han har utgått från svenskan vid sin redigering. Hur mycket
finskan har medverkat i denna process vore av värde att utreda.
Ett annat lexikografiskt problem som Schroderus brottades med är att ett språk innehåller
många sammansättningar och avledningar som ställer till med problem vid urvalet av lemman:
vilka sammansättningar och avledningar skall tas med och vilka skall utelämnas på grund av