Från målspråk till källspråk - Vaasan yliopisto

ACTA WASAENSIA 21
I sin avhandling ger Virtanen (1993: 155) en kort historisk översikt över de ordböcker där
tyskan ingår som språk jämsides med finskan. Det bör noteras att hon inte nämner något om
att Schroderus Lexicon latino-scondicum (1637) skulle ha kommit ut som första upplaga
1632 och att det skulle ha kommit ut en ordbok som heter Lexicon pentaglotton (1686), i
vilken även tyska ingår (se vidare avsnitt 3.4.2 och 3.4.5).
Virtanen utgår ifrån de finsk-svenska ordböckerna enligt ovan som källmaterial till de finsktyska
ordböckerna och baserar sin undersökning på sammanlagt 14 ordböcker. Virtanen gör
bl.a. en kvantitativ jämförelse på makronivå15 av ingående lemman i ordböckerna och deras
källmaterial. Av ett källmaterial bestående av 1 500 lemman från A/a till ahkeroitsematon fann
hon att följande antal lemman återfanns i de finsk-svenska ordböckerna: 722 lemman hos
Lönnrot, 168 lemman hos Ahlman och 294 lemman hos Cannelin. Vilken ordklass lemmana
har och hur stor andel de olika ordklasserna utgör av respektive ordboksmaterial i de finsktyska
ordböckerna (de finsk-svenska ordböckerna är ej medtagna i denna analys) jämfört
med en finsk frekvensordbok (Saukkonen, Haipus, Niemikorpi & Sulkala 1979), belyser hon
i en tabell. Om de finsk-svenska ordböckerna har haft samma källmaterial som de finsk-tyska
och om beräkningarna är riktiga (se 1.5.3.) i Virtanens undersökning, kan vissa riktgivande
paralleller dras till de finsk-svenska ordböckerna. Dock redigeras ord-böckerna i regel även
med tanke på källspråket, varför en direkt överföring av siffrorna inte är möjlig. Dessutom
påtalar Virtanen i sin sammanfattning att undersökningen bygger på ett litet material och
forskningsinsatsen ”…als ein Experiment betrachtet werden sollte” (Virtanen 1993: 57–67,
111, 124).
Martola (1994: 267–272), redaktionssekreteraren för Su-ru (1997), har skrivit ett omdöme
om Virtanens avhandling. Hon noterar, att Virtanen använder termen makrostruktur
synonymt med lemmabestånd (definition i avsnitt 1.4.1), vilket inte är det gängse inom
dagens lexikografi (jfr definitionerna i NLO 1997: 178, 172). Virtanens forskningsmetod
med olika beräkningar anser Martola vara ett intressant experiment. Dock är materialet allt för
litet för att några egentliga slutsatser skall kunna dras.
Nuopponen (1994: 41–44) tangerar den lexikografiska forskningen i ett terminologiskt och
lexikologiskt perspektiv (jfr med avsnitten 1.4.3.2. och 1.4.3.3.). Niemikorpi (1991) gör en
kvantitativ och strukturell analys av finskans lexikon bl.a. utgående från ett korpusperspektiv.
Han har dessutom redogjort för Henrik Florinus Nomenclatura Rerum brevissima Latino –
15 Termen makronivå används i Virtanens undersökning i betydelsen ’förrådet av lemman, uppslagsord’. För
definition enligt NLO se avsnitt 1.4.