Från målspråk till källspråk - Vaasan yliopisto

310 ACTA WASAENSIA
Excerperingen och insamlandet av lexikografiskt material från bl.a. olika dialekter var ett av
lexikografens viktigaste arbetsmetoder under 1700-talet. Lexikografernas egna ordkonstruktioner
förekom rikligt under 1700- och 1800-talet, inte minst i Lönnrots lexikografiska arbete.
Genom detta gick lexikograferna i spetsen för ett nydanande lexikologiskt, lexikografiskt,
språkvetenskapligt, terminologiskt och språkvårdande arbete. Genom förankringen av de
tvåspråkiga ordböckerna till de enspråkiga normerade ordböckerna förändrades även
lexikografernas arbetsmetoder till att bli observerande, excerperande och redigerande utan
eget nyskapande lexikologiskt arbete. Detta innebär således att mitt antagande om
lexikografernas förhållning till sättet att arbeta var felaktigt. Däremot försnabbar och
förbättrar datorer och olika lexikografiska arbetsredskap arbetet för lexikografen.
Den tvåspråkiga finsk-svenska lexikografin har i huvudsak varit en manlig disciplin fram till
1960-talet, vilket torde ha inverkat på valet av det lexikografiska materialet där urvalet av
lemman och exempelsatser från fackområden inte i någon större utsträckning tagit hänsyn till
det kvinnliga perspektivet.
Den lexikograf som utvecklat, lagt grunden för och påverkat den tvåspråkiga finsk-svenska
och svensk-finska lexikografin under 1900-talet är Knut Cannelin. De ordböcker som har
utkommit efter mitten av 1900-talet har alla på ett eller annat sätt byggt på Cannelins tidigare
arbeten. Cannelins ordboksmaterial utökades, bearbetades och fick en lexikografisk täthet vid
redigeringen av varje ny upplaga från 1889 t.o.m. år 1976.
Efter Knut Cannelins död 1938 tog sonen Aulis Cannelin vid och fortsatte att ge ut sin fars
ordböcker, delvis omredigerade. Efter Aulis Cannelins död 1960 övertogs arbetet av
kanslirådet Lauri Hirvensalo (1892–1965) och efter 1965 av lektor Nils Hedlund (f. 1910).
Den sista stora omredigeringen av Suomi-ruotsi suursanakirja / Finsk-svensk storordbok
gjordes inför 3:e upplagan 1976.
Från början av 1900-talet fram till mitten av 1960-talet var Cannelins ordböcker de som helt
dominerade den finsk-svenska och svensk-finska ordboksutgivningen i Finland och Sverige.
Under perioden 1960–1997 ökade antalet ordböcker för skolbruk kraftigt. Cannelin fick en
konkurrent i Lea Lampén, vars ordböcker trycktes upp i många upplagor (nytryck), allt från
fickordböcker till storordböcker.
Sammanfattningsvis kan vi konstatera följande sex viktiga perioder i utvecklingen av den
finsk-svenska och finska ordboken: