Från målspråk till källspråk - Vaasan yliopisto

250 ACTA WASAENSIA
Problemet med att göra avgränsningar i NS (1951–1961) visar på samma dilemma som alla
finska allmänspråkliga lexikografer har haft sedan Schroderus dagar 1637: Hur skall
lemmaselektionen göras och hur skall detta vägas mot volymen som helhet? Hur skall man
förhålla sig till allmänspråket och de dialektala varieteterna o.s.v.? Inget direkt svar går att
finna i förordet till NS (1951–1961).
3.9.3 Suomen kielen perussanakirja
Suomen kielen perussanakirja (PS) som utgavs 1990–1994, är en enspråkig, normativ och
deskriptiv finsk ordbok, som bl.a. bygger på Nykysuomen sanakirja (NS) (1951–1961).
Det ursprungliga målet för PS (1990–1994) var enligt förordet att utgöra en uppdaterad,
förkortad version av NS (1951–1961). Under redigeringsarbetet ändrades målbeskrivningen
så att ordboken kom att utgöra en mer omfattande beskrivning av dagens finska, bl.a. genom
tillkomsten av en stor mängd ny terminologi samt att den nya ordboken blev normerande för
finskan. Enligt förordet i PS (1990–1994) innehåller den en femtedel fler nyord än NS
(1951–1961). Lemmaselektionen i PS (1990–1994) har som mål att beskriva det aktuella och
centrala allmänna ordförrådet i finskan (PS 1990: Alkusanat270 ).
Ordboken består av tre delar: del I A–K (646 sidor), del II L–R (699 sidor), del III S–Ö (663
sidor). I förordet anges antalet lemman till 100 000. Enligt senare maskinella beräkningar är
fördelningen följande271 : A–K har 31 486 lemman, L–R har 31 269 lemman, S–Ö har 28 293
lemman, d.v.s. totalt drygt 91 000 lemman, genomsnitt 45 lemman/sida. Vid en jämförelse av
motsvarande statistik för NS (1951–1961), finner vi att artikeltätheten i snitt är något högre i
PS (1990–1994) (43,8 mot 45), d.v.s. PS har kortare ordartiklar än NS och innehåller 45 %
färre lemman (91 000 mot 201 000).
PS (1990–1994) redigerades delvis under samma period som (Su-ru) 1997 och utgjorde
huvudbasen för denna. En samverkan mellan redaktionerna gjorde att ordböckerna bidrog till
varandras redigeringsarbete. Redaktionen för den tvåspråkiga finsk-svenska ordboken kunde
genom sitt arbete se vissa inkonsekvenser och oklarheter i det enspråkiga manuskriptet, som
kunde rättas till efter hand. Den enspråkiga normerande finska ordboken och den tvåspråkiga
lexikografin knöts genom detta samarbete till varandra.
270 Förord.
271 Enligt beräkning den 24 juni 1999.