Från målspråk till källspråk - Vaasan yliopisto

ACTA WASAENSIA 15
troligen andra arbetsuppgifter eller nya redigeringsuppgifter tagit redaktörens tid i anspråk,
varför tid inte har kunnat avsättas för forskning.
I de artiklar som har skrivits om lexikografins utveckling i Finland talas det ofta om
ordböcker med fokus på finska språket när artikeln rent teoretiskt handlar om två- eller
flerspråkiga ordböcker. Två- eller flerspråkighetsaspekten har kommit i bakgrunden. När
Itkonen (1961: 132–217) ger en översikt över den lingvistiska forskningen inom finskugriska
språk i Finland, beskriver han bl.a. Florinus, Gananders, Renvalls och Lönnrots
ordböcker som just ordböcker i finska. Dessa ordböcker har finska som källspråk och ett
eller flera språk som målspråk. Målspråken uppfattas explicit av Itkonen som metaspråk
(definition avsnitt 1.4.1) för finskan.
Något förvånande är det ändå att kunna konstatera att stora lexikografiska projekt ledda av
erfarna tvåspråkslexikografer (för en definition av termen lexikograf se avsnitt 1.4.2), som
även varit språkforskare, bl.a. professor Elias Lönnrot, professor Knut Cannelin och
professor Göran Karlsson, inte har genererat någon nämnvärd forskning inom området.
Ett exempel på den bristande förståelsen för lexikografin som sådan och lexikografins villkor
som vetenskapsgren, avspeglas även i Lauréns jämförelse av lexikografi och terminografi
(Laurén, Mykin & Picht 1997: 251–284).
I framställningen över den nordiska lingvistikens historia framkommer denna nedvärderande
syn på tvåspråkslexikografi (Hovdhaugen, Karlsson, Henriksen & Sigurd 2000). Dels är
forskningsområdet ytterst bristfälligt redovisat, dels har många betydande lexikografer och
lexikon (ordböcker) utelämnats. Knut Cannelin, en av Finlands främsta tvåspråkslexikografer
under 1900-talet, omtalas inte i första hand i egenskap av lexikograf utan i egenskap av
allmänlingvist (Hovdhaugen m.fl. 2000: 392, 436). Ingen av Knut Cannelins ordböcker har
fått komma med i denna omfattande historiska exposé. Samma öde har drabbat Göran
Karlsson (Hovdhaugen m.fl. 2000: 395, 553), vars tredelade Iso ruotsalais-suomalainen
sanakirja / Stora svensk-finska ordboken (1982–87) inte ens har fått ett omnämnande.
De ovan redovisade beläggen för lexikografernas eget bristande intresse för forskning i
tvåspråkslexikografi och den allmänna något nedlåtande synen hos lingvister är inte unikt för
Finland och Sverige. Även i ett internationellt perspektiv kan konstateras att den lexikografiska
litteraturen på området skrivits av lingvister och att undervisningen i lexikografi på
universitetsnivå varit av ringa omfattning (NLO 1997: 13). Kastovsky (1990: 75) har gjort