Från målspråk till källspråk - Vaasan yliopisto

76 ACTA WASAENSIA
En erfarenhet från det stora finsk-svenska ordboksprojektet visade att redaktionen hade en
tendens att göra artiklarna tätare, d.v.s. att öka informationsmängden per uppslagsord vid
redigeringen mot slutet av alfabetet. Denna trend är även påtaglig i PS (1990–1994) där det är
färre lemman i sista delen (S–Ö) 71 än i de övriga; ordartiklarna är alltså längre och mer
informationsspäckade i slutet av ordboken. Valet av beräkningsgrund mot slutet av alfabetet
ger således som resultat ett lågt lemmaantal. Om beräkningsgrunden för finskan däremot
väljs i början av alfabetet, som innehåller många främmande ord med låg ”täthet”, blir antalet
lemman för högt i hela ordboken.
För antalet lemman har de uppgifter förlaget angivit i förordet fått utgöra volymen när sådana
uppgifter har givits. Ofta är inte heller dessa uppgifter tillförlitliga på grund av att förlagen har
olika principer för lemmaberäkning. Vanligt är att ange antalet uppslagsord och ”fraser” 72
som mått på ordbokens omfattning. I de fall där uppgift om antalet lemman har saknats har
jag gjort en manuell beräkning. Min manuella beräkning bygger på antalet lemman i
bokstaven M, som är en av de bokstäver som bäst avspeglar det finska lexikonet i fråga om
lexikografisk artikeltäthet73 . Mina sifferuppgifter är uppskattningar, vilket torde vara
tillräckligt ”exakt” på grund av de vida ramarna för lemmaantalet inom de olika
volymkategorierna. Det bör även påpekas att exakta sifferuppgifter inte heller är av central
betydelse för min forskning. Däremot har jag försökt att vid lemmaberäkningen beakta de
fenomen som det praktiska lexikografiska arbetet erfarenhetsmässigt gett vid handen.
Om en ordbok på grund av utökad och nyredigerad upplaga fått ett lemmaantal som placerar
den i en volymkategori med fler lemman har jag placerat den i den nya kategorin fr.o.m. utgivningsåret.
Ett bra exempel på denna övergång mellan olika volymkategorier finner vi i den
utvecklingslinje som Cannelins finsk-svenska och svensk-finska ordböcker har genomgått
från att ha varit ordlistor i slutet av 1800-talet till att bli storordböcker på 1900-talet.
71 Fördelningen av lemman i de olika delarna i PS (1990–1994): A–K har 31 486 lemman, 30 839 artiklar,
646 sidor (48,74 lemman/sida, 47,74 artiklar/sida); L–R har 31 269 lemman, 31 269 artiklar, 699 sidor
(45,70 lemman/sida, 44,74 artiklar/sida); S–Ö har 28 293 lemman, 27 591 artiklar, 663 sidor (42,67
lemman/sida, 41,62 artiklar/sida). Genomsnittet lemman per sida för hela PS (1990–1994) är 45,67 och för
antalet artiklar är 44,67. Beräkningen har jag gjort enligt metoden i Svensén (1987: 26).
72 Vad förlagen avser med uppslagsord och fraser definieras i regel inte av förlagen.
73 Enligt muntlig uppgift från Marja Lehtinen på Forskningscentralen för de inhemska språken.