Från målspråk till källspråk - Vaasan yliopisto

ACTA WASAENSIA 145
utgjorde även så ett viktigt steg i utvecklingen av den finska lexikografiska traditionen.
Renvalls ordbok förde denna tradition vidare (Hormia 1961: 112).
Lexikografiskt övergick ordlistorna till att bli ordböcker i vår mening genom manuskriptet till
Gananders ordbok, som dock inte nådde den breda allmänheten förrän på 1940-talet. Den
lexikografiska traditionen fördes emellertid vidare genom att manuskriptet var tillgängligt för
1800-talets lexikografiska arbeten. De två- eller flerspråkiga ordböckerna hade som
huvudmål att beskriva och kodifiera finskan och i första hand vara receptionsordböcker för
finskan och i andra hand produktionsordböcker för svenska.
3.6 Tvåspråkiga ordböcker med finska som källspråk 1838–1903
För många finska språkmän var det under 1800-talet viktigt att visa att finskan hade status
som kulturspråk. Ord, termer och uttryck som ansågs olämpliga byttes ut mot
nykonstruktioner, och nyord skapades. De språkmän som arbetade ivrigast för detta var
också lexikografer: Renvall, Helenius, Europæus, Eurén, Ahlman och Lönnrot var de främsta
under denna period (Rapola 1960: 11–23).
Rapola har kartlagt det finska ordförrådet i bl.a. finsk-svenska ordböcker t.o.m. 1903 och
Jussila (1998) fram till mitten av 1800-talet utgående från den tid då de olika orden har
kommit till. I deras förteckningar intar ordböckerna en central plats på grund av att det var
vanligt att ordboksredaktörerna från 1600-talet till 1800-talet skapade nyord i finskan för att
hitta lämpliga ekvivalenter och lemman (för finskan). De lexikografer som enligt Rapola har
bidragit med flest nyord i finskan i de finsk-svenska och svensk-finska ordböckerna är
följande: Schroderus (1637) med 16 nyord, Florinus (1678) med 44 nyord, Juslenius (1745)
med 117 nyord, Ganander (1786-1787) med 176 nyord, Canstrén (–1836) med 3 nyord,
Renvall (1823, 1826) med 47 nyord, Helenius (1838) med 30 nyord, Europaes (1853) med
229 nyord, Eurén (1860) med 3 nyord + 96 nyord som Eurén fick av Lönnrot, Lönnrot
(1866–1880) med 83 nyord och Ahlman (1865–1884) med 291 nyord. Flertalet av dessa
lexikografer presenterade dessutom ett stort antal finska nyord i olika skrifter och artiklar,
som inte är medräknade i dessa siffror (Rapola 1960: 88–111).
Det kan i detta sammanhang vara intressant att notera hur det redaktionella arbetet har
förändrats sedan början av 1800-talet. Dagens lexikografer utgår vid lemmaselektionen från
excerperade lemmabelägg (tidningsartiklar, litteratur etc.) utan att själv skapa egna lemman