Från målspråk till källspråk - Vaasan yliopisto

184 ACTA WASAENSIA
fram till 1903, då kunskaperna i finska blev ett nytt krav. Användaren förväntades vara mer
tvåspråkig än tidigare.
Latinets roll minskade successivt alltefter som de latinska ekvivalenterna försvann, de
metaspråkliga uppgifterna (förutom för de grammatiska uppgifterna och visst fackspråk) och
förordet började skrivas på svenska och finska. Svenskan behöll sin primära metaspråkliga
roll både i form av ekvivalenter (de svenska ekvivalenterna kunde uppfattas som metaspråkliga
beskrivningar för finska lemman) och i form av rent metaspråk. Lemmaantalet och
exempelsatserna ökade kontinuerligt i antal för varje ny ordbok och fick sin största volym
genom Lönnrots Suomalais-ruotsalainen sanakirja / Finskt-svenskt Lexikon (1874–1880).
De tvåspråkiga finsk-svenska ordböckerna var primärt avsedda att vara receptionsordböcker
för finska språket. Användbarheten som produktionsordböcker för svenska var sekundär.
Kodifieringen av finska hade påbörjats i mitten av 1700-talet och tog fart genom Gananders
ordbok (1786–87) och fick ny näring genom Lönnrots ordbok (1874–1880), som utgjorde
ett viktigt led i utvecklingen av finskan under 1900-talet.
Avsaknaden av kodifieringen av finlandismerna som Noreen (1903: 313) påtalade gällde även
för finlandssvenskan i de finsk-svenska ordböckerna. Inga skillnader i ekvivalentrepresentationen
mellan finlandssvenska och rikssvenska har jag kunnat notera.
År 1889 gav Knut Cannelin ut en finsk-svensk ordbok, som kan karakteriseras som en
ordlista och utgör en bilaga till Suomalainen lukemisto. Dess omfång var mycket
knapphändigt, men ordbokens lemman och ekvivalenter kom att utgöra basen till en lång serie
av Cannelin redigerade finsk-svenska och svensk-finska ordböcker som kom ut under 1900talet
(se vidare avsnitt 3.8.2).
3.7 Parlörerna för perioden 1644–1899
Parlörernas struktur på meganivå avviker från motsvarande strukturer i en ordbok och en
ordlista, vilket har gjort att jag har behandlat parlörerna som en egen grupp (NLO 1997: 213,
224). Anledningen till den avvikande strukturen torde ligga i att parlörerna ofta har en
specifik målgrupp med speciella behov för ordboksanvändandet. Bland användarna kan man
identifiera språkinlärare av olika slag (ett pedagogiskt syfte), tjänstemän, köpmän och