Från målspråk till källspråk - Vaasan yliopisto

172 ACTA WASAENSIA
Samma språkplaneringsprocess med kodifiering av normen som Dalin för svenskans del
hade avslutat i mitten av 1850-talet (Hannesdóttir 1998: 4, 11), påbörjades för finskan med
Juslenius Suomalaisen Sana-Lugun Coetus / Finsk Orda-Boks Försök (1745), fortsatte med
Gananders Nytt Finskt Lexicon (1786–1787) och Lönnrots Suomalais-ruotsalainen
sanakirja / Finskt-svenskt Lexikon (1874–1880) och slutfördes med NS (1951–1961).
Suomalais-ruotsalainen sanakirja / Finskt-svenskt Lexikon (1874–1880) förefaller ytligt sett
vara en tvåspråkig finsk-svensk ordbok men anses av bl.a. Rapola (1932: 40–41) och
Hakulinen (1967: 103–105) vara en beskrivning av finskan, d.v.s. den skall egentligen ses
som en deskriptiv enspråkig finsk ordbok i vilken normen inte är färdigt kodifierad och i
vilken de svenska ekvivalenterna skall ses som metaspråk till finska lemman.
Hakulinen (1967) ger i följande citat ett klart besked om vilka användare Lönnrots ordbok var
avsedd för:
Lönnrotin sanakirja ei oikeastaan ollut mikään sellainen suomalais-vieraskielinen
kääntäjäin apuneuvo, jommoisia tällaiset kaksikieliset sanakirjat yleensä ovat, vaan
se oli itse asissa suomalaiselle yleisölle tarkoitettu äidinkielen omien sanojen
selitysteos, jossa tulkitsevana kielenä oli silloisen sivistyneistömme parhaiten
tuntema kieli, ruotsi. 213 (Hakulinen 1967: 105)
Ordboken kan således endast i begränsad utsträckning användas som hjälpmedel för
översättning av texter från finska till svenska.
213 Min översättning: Lönnrots ordbok är egentligen inte en sådan ordbok mellan finska och ett främmande
språk, som dylika tvåspråkiga ordböcker i allmänhet är, utan den är i själva verket avsedd för en finsk publik
såsom en beskrivning av de egna orden och där det tolkande språket är svenska, det språk som den tidens
bildade kretsar bäst kände till.