Från målspråk till källspråk - Vaasan yliopisto

ACTA WASAENSIA 87
(kunglig översättare) år 1622, var två av de mest aktiva och professionella översättarna under
denna period; dessa bägge stod för en stor del av översättningarna. Den litteratur som
översattes var i regel av andlig karaktär (andaktsböcker, troslära m.m.). Det världsliga
materialet (almanackor, lagar och förordningar, språk- och räkneläror m.m.) ökade från 4 % i
början av 1600-talet till 43 % i slutet av 1600-talet (Hansson 1982: 14–15, 20, 29, 34).
Förutom latin ansågs kunskaper i grekiska, tyska, franska, italienska, engelska, nederländska
och finska vara värdefulla (Bratt 1977: 19). Vihonen (1978: 187) visar genom sin forskning
att pedagogiken inom språkundervisningen i skolorna under 1600-talet utgick från ett
kontrastivt perspektiv där utgångsspråket var latin.
Ordböckerna användes som läromedel redan under 1600- och 1700-talen. Bl.a. förordades
det att alla trivialskolor i Åbo stift skulle införskaffa Daniel Juslenius finsk-latinsk-svenska
ordbok Suomalaisen Sana-Lugun Coetus / Finsk Orda-Boks Försök (1745), därför att den
ansågs vara en nyttig hjälpreda vid språkinlärningen i latin och svenska (Hanho 1947: 174,
271).
Genom olika läroböcker skulle de svenskspråkiga tjänstemännen lära sig finska. De första
finska läroböckerna var Petraus Linguae Finnicae brevis institutio, Exihibens vocum
flectiones per Casus, Gradus & Tempora, nec non partium indeclinabilium significationem,
dictionumque constructionem & Prosodiam. Ad Usum accommodata från 1649 och
Martinus Hodegus Finnicus, Omnibus hanc linguam discere cupientibus valde utilis. Eller
Finsk Wägwijsare/Allom dem/ som Finska Tungmåhlet ex fundamento declinera, conjugera,
construera och elliest lära willia från 1689 (Petraus 1649; Martinus 1689).
Skolväsendet förändrades inte till innehållet eller inriktningen inför 1700-talet. Vid vissa
skolor i Finland förekom även undervisning i svenska. På universitetsnivån skulle examensarbeten
och doktorsavhandlingar visa kunskaperna i latin. Vid Åbo Akademi, som var
Finlands enda universitet, kunde avhandlingar under vissa omständigheter skrivas på svenska
fr.o.m. 1748. Alla avhandlingar underställdes censuren. Under åren 1722–1810 var
studerandeantalet totalt 7 031 vid Åbo Akademi. I Uppsala studerade vid samma tid 20 336
studerande. Man räknar med att fler svenska studerande fanns vid Åbo Akademi än
finländska studerande vid Uppsala universitet, varför Åbo Akademi ansågs ha en stark
ställning som svenskt universitet (Heikkinen 1972: 93–97, 99, 167–175).
Under mitten av 1600-talet var enligt Sarvas (1938: 138) finskan det dominerande språket
bland studenter och präster i Åbo. Från denna tid är Åbo Akademis protokoll i regel skrivna