Från målspråk till källspråk - Vaasan yliopisto

300 ACTA WASAENSIA
4. Sammanfattande diskussion
För att beskriva de olika utvecklingsfaserna för den tvåspråkiga finsk-svenska och enspråkiga
finska lexikografiska traditionen gjorde jag följande periodindelning: 1637 [1632]–1733,
1745–1829, 1838–1903, 1908–1998. Indelningen är baserad på ordböckernas utgivningsår
och de lexikografiska särdrag som jag har funnit vara typiska för de olika perioderna.
Sammanfattningsvis rapporterar jag nedan de resultat som jag har kunnat komma fram till i
min forskning (jfr med avsnitt 1.3).
Olika samhällsfaktorer såsom krig, den tekniska utvecklingen inom tryckerikonsten och
papperstillverkningen, distributionen av böcker, utvecklingen av och förändringar i utbildningsväsendet
samt förändringar i språkförhållandena har påverkat ordboksutgivningen och
efterfrågan på ordböcker. Den finsk-svenska ordboken bygger på en kontinental
lexikografisk tradition med latin som källspråk. Utvecklingen av den finsk-svenska ordboken
har gått parallellt med utvecklingen av encyklopedierna och utgör inte en utvecklingsfas av
encyklopedier vilket jag hade som hypotes. Däremot är det klart att det finns svenska
influenser i den finsk-svenska lexikografiska traditionen.
Den lexikografiska forskningen om tvåspråkiga finsk-svenska och svensk-finska ordböcker
är av mycket begränsad omfattning, inte minst vad gäller den övergripande synen på
strukturer och utvecklingslinjer. Den kartläggning av finsk-svenska och svensk-finska
ordböcker som jag förväntade mig att finna, existerade inte. I bilaga 2 presenterar jag min
kartläggning av de tryckta allmänspråkliga finsk-svenska och svensk-finska ordböckerna från
1637 till 1998. Genomgående har jag kunnat skönja en förringande, negligerande och
nonchalant attityd till tvåspråkslexikografin som forskningsområde från den etablerade
lingvistiska forskningen.
De första ordböckerna fram till 1745, i vilka finskan överhuvudtaget finns med, har latin som
källspråk och finskan ingår i dessa som ett av flera målspråk. Ordböckerna är antingen
allmänna ordlistor eller parlörer för språkundervisning, främst i latin. Finskan utvecklades till
att få källspråkstatus 1745, medan svenskan hade fått det 1741.
I början av min forskning utgick jag ifrån att den enspråkiga finska ordboken hade utvecklats
självständigt eller parallellt med den tvåspråkiga finsk-svenska ordboken, men så är inte fallet.
Den enspråkiga finska ordboken har i stället tydliga rötter i den flerspråkiga och tvåspråkiga
lexikografiska traditionen såsom i den svenska traditionen (Hannesdóttir 1998). Ytligt sett