Från målspråk till källspråk - Vaasan yliopisto

168 ACTA WASAENSIA
I substantivartiklarna har lemmat angivits i nominativ och genitiv singularis, i verbartiklarna
har infinitivformen fått utgöra huvudformen och 1 sg. pres. den böjda formen. Metaspråket,
som anger grammatiska uppgifter, är i huvudsak svenska men även finska används. De
svenska ekvivalenterna saknar böjningsformer och andra grammatiska uppgifter. Lönnrot har
använt en lång uppräkning av ekvivalenter för att beskriva lemmats semantiska innehåll.
Exempelsatserna (idiom, kollokationer, ordspråk) på finska ser jag som beskrivning av
finskan då de i flera fall saknar översättning till svenska. Metaspråkliga uppgifter om stilistik,
språkliga varieteter etc. saknas, liksom uppgift om i vilken del av landet det finska lemmat
används. Fackspråkliga metaspråksuppgifter förekommer däremot (se artiklarna maata,
makaan ovan).
Hur ser då den målgrupp ut som Lönnrots ordbok var avsedd för? Lönnrot ansåg själv att
ordboken var avsedd som ett underlag och en materialbank för senare tids lexikografiska
arbeten (Suomalais-ruotsalainen sanakirja / Finskt-svenskt Lexikon (1874–1880), Förord
Del I, s. II).
Många avledningar för finskan är konstruerade former utan förankring i ett levande språk.
Ordboken har genom dessa konstruktioner enligt Rapola fått en skenbart stor volym. De
många konstruktionerna i Lönnrots ordbok har Rapola i vissa avseenden t.o.m. sett som ett
problem för den finska språkforskningen (Rapola 1932: 41).
Hakulinen (1967: 104) noterar beträffande lemmaselektionen att ordboken har stora luckor
för termer och uttryck från 1860- och 1870-talet. Detta påtalar även Lönnrot själv i förordet.
Mycket av denna brist täcktes av supplementdelen Lisävihko Elias Lönnrotin Suomalais-
Ruotsalaiseen Sanakirjaan (1886), som A.H. Kallio gav ut efter Lönnrots död.
Hakulinens och Rapolas analyser tyder på att ordboken var, precis som Lönnrot själv ansåg,
ett underlag för en framtida finsk ordbok.
För att belysa lemmaurvalet i Lönnrots ordbok och för att ge ett perspektiv på lexikografiska
traditionen före och efter Lönnrots ordbok, har jag i tabell 20 gjort en sammanfattning av
ekvivalent- och lemmaselektionen för sammansättningar där en av sammansättningslederna
utgörs av artikeln mies ’man’ från Schroderus ordbok 1637 fram till Lönnrots Suomalaisruotsalainen
sanakirja / Finskt-svenskt Lexikon (1874–1880) och vidare till PS (1990–1994)
och Su-ru (1997).