Från målspråk till källspråk - Vaasan yliopisto

ACTA WASAENSIA 37
Tabell 2. Översikt över begreppsdefinitionerna i Suuri suomi–ruotsi-sanakirja / Stora
finsk-svenska ordboken (Su-ru) (1997) och Nordisk leksikografisk ordbok
(NLO) (1997).
Suuri suomi–ruotsi-sanakirja / Stora
finsk-svenska ordboken (Su-ru) (1997)
1. Uppslagsord
’Hakusana’
2. Böjningstyp för uppslagsordet
’Hakusanan taivutustyyppi’
3. Lodstreck avskiljer den del av uppslagsordet som
förblir oförändrat i exemplen
’Pysytyviiva erottaa sanan esimerkeissä
muuttumattomana pysyvän osan’
4. Förled och efterled i sammansättning skiljes med
dubbelt lodstreck
’Yhdyssanan alkuosa erotettu jälkiosasta kahdella
pystyviivalla.
5. Skrivvariant av uppslagsordet
’Hakusanan kirjoitusvariantti’
6. Homonymer (likalydande ord)
’Homonyymit’
Nordisk leksikografisk ordbok (NLO)
(1997)
lemma, uppslagsord
’hakusana’, ’lemma’
uttrykkssiden hos det språklige tegn som en
ordboksartikkel innledes med (NLO 1997: 172)
lemmabestånd
’hakusanojen joukko’
mengden av utvalgte lemmaer i en ordbok (NLO 1997:
172)
lemmaselektion, yttre selektion
’hakusanojen valinta’
utvalg av lemmaer (NLO 1997: 173)
lemmatisering (1)
’lemmaus (1)’
det at ordformer som hører til samme leksem, blir
samlet under samme lemma (NLO 1997: 173)
lemmatisering (2)
’lemmaus’ (2)
det at en leksikalsk enhet tas opp som lemma i en
ordbok (NLO 1997: 174)
För uppslagsordets böjningstyp har givits en
böjningskod som får följande definition i NLO:
böjningskod
’taivutuskoodi’
kode i en ordboksartikkel som viser til et
mønsterparadigme i ordbokens omtekst (NLO 1997:
88)
lodstreck
’pystyviiva’, ’pysty’
— Loddrett strek (|) brukes som skilletegn på
forskjellige måter, først og fremst til å angi orddeling
(NLO 1997: 176)
dubbelt lodstreck
’kaksoispystyviiva’
— Denne strukturindikatoren brukes bl.a. med omtrent
samme funksjon som semikolon, dvs. som skilletegn
mellom to tekstelementer som står parataktisk, men
likevel skiller seg betydelig fra hverandre (NLO 1997:
176)
homonymer (likalydande ord)
’homonyymit’
leksikalsk enhet som staves og uttales på samme måte
som en gitt leksikalsk enhet, men som hører til et
annet leksem enn denne (NLO 1997: 137)