Från målspråk till källspråk - Vaasan yliopisto

86 ACTA WASAENSIA
genom gåvor och donationer, som bestod av krigsbyten som man fått under bl.a. trettioåriga
kriget. För att undgå plundring av ryssarna var biblioteket förlagt till Stockholm 1713–22 och
1741–43 (Nohrström 1931: 291–293).
En stark centralisering av administrationen bidrog under 1620- och 1630-talet till att försvaga
finskans och förstärka svenskans ställning. Enligt Lehtinen (1955: 364) flyttade många
finsktalande tjänstemän till Sverige, och i gengäld flyttade många svenskar och balter till
Finland. När de finsktalande flyttade till Sverige, var det naturligt att de skulle lära sig
svenska, medan det inte alls var en självklarhet att de svenskar som flyttade till Finland skulle
lära sig finska. När det talades om ”riksspråket” avsågs med detta uttryck svenska. En annan
försvenskande faktor var en stark rörlighet i socialklasstillhörighet, där personer från de lägre
finsktalande klasserna genom utbildning sökte sig till de högre sociala klasserna. En
förutsättning för detta var svensk utbildning och kunskaperna i svenska (Lehtinen 1955:
365–367). Borgarklassen bytte i allt större utsträckning sina namn till försvenskade eller
förtyskade former och flyttade från de finska församlingarna till de svenska (Sarvas 1938:
145–147).
I de lärda kretsarna var latinet det språk som alla måste behärska för att kunna komma framåt
i karriären. I trivialskolan och gymnasiet hade latinet en mycket stark ställning. Eleverna
skulle behärska latinet i tal och skrift. Att kunna översätta till och från tyska och latin var
viktigt, varför även efterfrågan på ordböcker mellan nationalspråken och dessa språk ökade
(Åslund 1992). Enligt Hanssons undersökning var källspråket i översättningarna till svenska
under 1600-talet 61 % tyska, 24 % latin, 1 % latin/tyska, 3 % ”götiska” 91 och 11 % andra
moderna språk. Med de moderna språken avser Hansson franska, engelska, danska, spanska,
polska och nederländska. Översättarna, till 57 % bestående av präster, gjorde sina översättningar
i tjänsten eller vid sidan av sin tjänsteutövning. Andra översättarkategorier var lärare
och ämbetsmän. De flesta översättarna översatte bara ett verk. Petrus Johannis Gothus
(1536–1616) och Ericus Schroderus92 (d. 1647), som utnämndes till s.k. translator regini
91 Vad som menas med ”götiska” framgår inte av Hanssons undersökning.
”Götiska, förr äv. götska 2, sammanfattande benämning på de götiska dialekterna, götmålen 3 a, dels ss.
benämning på det för nordborna (o. andra germaner) gemensamma fornspråket, dels ss. sammanfattande
benämning på de nordiska fornspråken; nordiskt fornspråk, urnordiska, urgermanska; oftast med gammal ss.
attribut […].” (SAOB, Häfte 96–102, 1929: G 774)
92 Under denna period verkade åtminstone tre personer som hette Ericus Schroderus: Ericus Schroderus
Upsaliensis (d. 1639), som var lexikograf, Ericus Schroderus Nycopensis (1575–1647) som var ”en translator
regini”, en kunglig översättare, boktryckare och författare samt Ericus Jonæ Schroderus (d. 1639), kyrkoherde
i Vallentuna. I den lexikografiska litteraturen förekommer sammanblandning av dessa personer. Bl.a. anger
Lindblom (1790: opaginerat förord) Ericus Schroderus Nycopensis som författare till Lexicon latinoscondicum
1637. Förväxlingarna påtalas även av Hesselman (1929: XVI).