Från målspråk till källspråk - Vaasan yliopisto

ACTA WASAENSIA 43
värdefull. Om ordboken används som receptionsordbok av en person som väl känner till
målspråket, ställs det inte lika stränga krav på nyanseringen av ekvivalensen.
Norén har i en jämförande textstudie gjort en undersökning av en svensk översättning av en
engelsk roman, där hon tillämpat ett system för automatisk sökning i parallellkorpus, som har
utarbetats vid Göteborgs universitet 1996. I sin studie med hjälp av datorsökning har Norén
undersökt ekvivalensen i översättningen av engelskans take och svenskans ta. Tre
ekvivalensklasser fick utgöra indelningsgrunden för undersökningen, som ser i vilken grad
ekvivalensen realiseras mellan källspråkstext och målspråkstext. Klasserna var följande: en
total ekvivalens, en närekvivalens och en klass där ekvivalensen utgjordes av andra
översättningstekniska lösningar än en enda ekvivalent. Det visade sig att drygt hälften av alla
de 141 textställena utgjordes av den tredje klassen, d.v.s. avsaknaden av ekvivalent.
Närekvivalenterna utgjorde en fjärdedel av fallen, och enbart i 18 fall rådde det identitet mellan
formerna take och ta (Norén 1997: 309–317). Denna undersökning visade att i en autentisk
text idiomatiska uttryck och kontext spelar en central roll och att icke-motsvarighet är den
vanligaste ekvivalenten i översättningar av icke-prototypiskt slag.
Ekvivalensen kan även vara redundant, d.v.s. ordboken ger för mycket information, som inte
är nödvändig för lemmabeskrivningen, vilket i sin tur leder till störningar i kommunikationen.
Användaren kan bl.a. få svårt att sålla fram det väsentliga och hitta rätt ekvivalens (Atkins
1996).
En diskussion om gränsdragningen mellan vad som kan anses vara en äkta ekvivalent och en
ekvivalent som kan uppfattas som metaspråk är intressant, när vi beskriver framväxten av den
enspråkiga finska ordboken ur en flerspråkig och en tvåspråkig ordbok (se vidare avsnitt
3.9).
Det historiska arvets betydelse för lemmaselektionen och ekvivalenterna har påtalats av Ekbo
& Loman (1965: 42) och Hakulinen (1967). Under 1800-talet, då den finsk-svenska
lexikografin var i utveckling, angavs ekvivalensen genom uppräkning av synonymer. I och
med att det sällan förekommer exakta synonymer i ett språk, ledde det till konstruerade
synonymer utan förankring i det levande språket. Dessa konstruerade synonymer har haft
tendens att överföras till senare ordböcker. Hakulinen (1967) noterar att Lönnrots Suomalaisruotsalainen
sanakirja / Finskt-svenskt Lexikon (1874–1880) innehåller många synonyma
uttryck och att de svenska ekvivalenterna utgör en betydelsebeskrivning av finskan samt att
Lönnrot har en uppsjö av nykonstruktioner för finskans lexikon. Detta arv har sedan förts