Från målspråk till källspråk - Vaasan yliopisto

ACTA WASAENSIA 301
förefaller ordböckerna från 1745 till och med Cannelins Suomalais-ruotsalainen sanakirja /
Finsk-svensk ordbok (1903) vara flerspråkiga alternativt tvåspråkiga ordböcker med finska
som källspråk, men vid en djupanalys visar det sig att dessa egentligen är ordböcker för
beskrivning av finska språket. De utgör en form av receptionsordböcker för finskan. Den
enspråkiga finska ordboken fick sin form först på 1950-talet.
Vi har därmed att göra med receptionsordböcker för finska inom ramen för de flerspråkiga i
Juslenius Suomalaisen Sana-Lugun Coetus / Finsk Orda-Boks Försök (1745) och
Gananders Nytt Finskt Lexicon (1786–1787) och inom ramen för de tvåspråkiga ordböckerna
fr.o.m. Helenius Suomalainen ja Ruozalainen Sana-kirja / Finsk och svensk samt svensk och
finsk Ord-Bok (1838) fram till Cannelins Suomalais-ruotsalainen sanakirja / Finsk-svensk
ordbok (1903). Tvåspråkiga finsk-svenska produktionsordböcker uppträder fr.o.m. 1908
parallellt med receptionsordböckerna, som fr.o.m. NS (1951–1961) övergår till att bli helt
enspråkigt finska kombinerade deskriptiva och normativa ordböcker. Samtidigt bryts
traditionen med de tvåspråkiga receptions ordböckerna för svensktalande.
De finsk-svenska och svensk-finska ordböckerna har utvecklats parallellt sedan 1800-talet.
De enspråkigt finska normativa ordböckerna Nykysuomen sanakirja (NS) (1951–1961) och
Suomen kielen perussanakirja (PS) (1990–1994) har vuxit fram ur de tvåspråkiga, finsksvenska
receptionsordböckerna. Cirkeln blev sluten genom Su-ru (1997), där basmaterialet är
normativt finskt (se avsnitt 3.8.3).
Inom ramen för denna utveckling har jag sett olika etapper. Den första stora lexikografiska
förändringen kom genom att finskan 1745 övergick från att ha varit målspråk till att bli ett
källspråk. Under slutet av 1700-talet och i början av 1800-talet reducerades latinets roll och vi
fick tvåspråkiga finsk-svenska och svensk-finska ordböcker. De första tvåspråkiga svenskfinska
och finsk-svenska parlörerna fick vi genom En Nyttig och Tydelig Anwijsning Til
Swenska och Finska Språket (1730) och Muutamia Kanssa-Puheita / Några samtal (1772).
Den första i lexikografisk mening finsk-svenska och svensk-finska ordboken fick vi genom
Helenius Suomalainen ja Ruozalainen Sana-kirja / Finsk och svensk samt svensk och finsk
Ord-Bok (1838) som innehåller två delar där svenska och finska utgör källspråk i respektive
del. Det bör noteras att parlörer, oberoende av målspråk, till sin volym är små och närmast
kan jämföras med miniordböcker.
En nära samverkan mellan de enspråkiga finska och tvåspråkiga finsk-svenska ordböckerna
kan spåras sedan början av 1950-talet, då kodifieringen av finska språket i ordböcker var fullt