Från målspråk till källspråk - Vaasan yliopisto

ACTA WASAENSIA 223
Den nya enspråkiga finska ordboken PS (1990–1994) hade som mål att vara normerande för
finska språket. I och med att ordboken utgör basen för Su-ru (1997) innebär det att det
lemmamaterial och exempelmaterial som finns i den finsk-svenska storordboken i sin tur är
normerande för finskan. För ekvivalenternas del har Svenska språknämnden granskat
svenskan, vilket ger svenskan en slags normering. Detta medför naturligtvis inte att
ekvivalensen mellan finska och svenska automatiskt skall ses som normerande. Till de delar
som ordboken innehåller av Svenska språkbyrån i Finland rekommenderad terminologi, har
den naturligtvis en normerande funktion. Ett resonemang kring normeringen har jag fört i
avsnitt 1.4.1. punkt 8.
Den tryckta versionen av Su-ru (1997) kom att bestå av två delar: del I A–O (1 077 sidor), del
II P–Ö (1 179 sidor). Den innehåller ca 130 000 uppslagsord och uttryck samt en bilagedel
bestående av över 1 300 ortnamn. Det omfattande förordet är på finska och svenska. I
anslutning till förordet finns en källförteckning, anvisningar för hur vissa svåröversättliga
finska lemman och exempelsatser kan översättas till idiomatisk svenska samt böjningsparadigm
för svenska och finska. De finska böjningstabellerna är samstämmiga med
motsvarande tabeller i PS (1990–1994), vars kodning återfinns i de finska uppslagsorden i
Su-ru (1997).
De finlandssvenska, sverigesvenska, finlandsfinska och sverigefinska språkvarieteterna har
beaktats genom metaspråkiga angivelser. Det är skäl att påpeka att den sverigefinska
varieteten genom Su-ru (1997) för första gången bidrar med lemman i en storordbok.
Bild 1 och tabell 2 ger en översikt över de tecken och de symboler som har använts i Su-ru
(1997). I avsnitt 1.4.1 har jag kommenterat de punkter i översikten som är av mer allmän och
övergripande lexikografisk karaktär. I detta avsnitt kommenterar jag de punkter som är
specifika för Su-ru (1997).
Punkt 2 (bild 1 och tabell 2): Hakusanan taivutustyyppi ’Böjningstyp för uppslagsordet’. I
Su-ru (1997) används de böjningskoder som har använts i PS (1990–1994) för lemman,
vilket innebär att lemmat för den tvåspråkiga ordboken har en klar förankring i det enspråkiga
finska underlaget. Samma förankring avspelas även i de fall där lemmat har en annan
skrivvariant för lemmat enligt punkt 5 (bild 1 och tabell 2): Hakusanan kirjoitusvariantti
’Skriftvariant av uppslagsordet’.