Från målspråk till källspråk - Vaasan yliopisto

ACTA WASAENSIA 129
I förordets paragraf 2–4 har angivits vilka källor Juslenius har använt förutom Aspegreens
ordförteckningar och egna excerperingar (Rein: 1906: 97–100). Uppgifterna om utgivningsår
(inom parentes) är mina.
— Ericus Schroderus Lexicon latino-scondicum (1637).
— Henrik Florinus Nomenclatura rerum brevissima, Latino-Sveco-Finnonica (1678) och
Vocabularium Latino-Sveco-Germanica-Fennicum (1695, 1708, 1733).
— Elias Til-Landz Icones novæ in usum selectæ, et Catalogo planatarum promiscue
appensæ (1673).
— Henrik Hasselqvist Dissertatio ossibus humanis (1692).
— Nikolaus Rosén Compendium Anatomicum (1736).
För finskans grammatik har Juslenius konsulterat
— Eskil Petraeus Lingvae Finnicae Institutio (1649)
— Matthias Martinus Hodegus Finnicus (1689)
— Michael Wexionius Gyldenstolpe Epitome Descriptionis Sueciæ, Gothiæ, Fenningiæ et
subjectarum provinciarum (1650).
— Barthold Vhaël Suomen kielioppi. Grammatica Fennica (1733).
Av paragraferna 3–14 framgår att ordboken är avsedd att vara en deskriptiv ordbok i finska
språket. I paragraferna 15–16 tar Juslenius parti för rätten till finska som kyrkospråk. I den
sista paragrafen ger han en översikt över det geografiska området där finska och med finska
besläktade språk talas.
Den största förändringen i förhållande till föregående ordböcker anger Juslenius vara
alfabetiseringen. Den avviker emellertid från vår alfabetisering så till vida att bokstaven Ä
kommer efter A, Ö kommer efter O som egna bokstäver och alfabetets sista bokstav är Y.
Ordboken innehåller finska, latin och svenska uppställda i tre spalter. Närbesläktade lemman
som består av avledningar och sammansättningar kommer som räcka155 efter huvudordet.
Inom räckan saknas alfabetisering, som har fått vika för närmast en morfologisk indelning. I
slutet av ordboken finns en svensk ordförteckning som refererar till de sidor där det finska
uppslagsordet går att finna. Den avvikande alfabetiseringen noteras även av Ahlqvist (1854:
35).
155 Med räcka menas att flera ordartiklar sammanförs i ett gemensamt stycke (Svensén 1987: 215, 216–221).