Från målspråk till källspråk - Vaasan yliopisto

304 ACTA WASAENSIA
De lexikografiska kategorierna på målspråkssidan kan i mångt och mycket ses som
metaspråkliga uppgifter för finskan eller som deskriptiva element för finskan: ekvivalenterna
består t.ex. av en uppräkning av synonymer utan metaspråkliga förklaringar. I dessa
ordböcker är det vanligt att exempelsatserna saknar översättningar till svenska. Det egentliga
metaspråket både för lemman och ekvivalenterna är svenska, vilket tyder på att målgruppen
för ordböckerna måste vara svenskkunnig. Denna flerspråkiga alternativt tvåspråkiga
lexikografiska tradition övergår till att bli en enspråkigt finsk lexikografisk tradition genom
NS (1951–1961). Målgruppen ändrades 1951 så att användaren inte längre behöver kunna
svenska. Däremot måste användaren vara finskkunnig.
Övergången från ämnesvis ordnade ordartiklar till alfabetisering av ordartiklarna torde ha
utgjort ett betydande framsteg sett ur användarens synvinkel. Sett ur dagens perspektiv, är det
svårt att hitta i de gamla ordböckerna om inte det finns tillgång till någon alfabetiserad index
som stöd. Övergången till alfabetiskt ordnade artiklar skedde i etapper. Ämnesvis ordnade
ordartiklar lever dock kvar i dagens parlörer.
Under perioden 1908–1998 utgavs ett flertal tvåspråkiga finsk-svenska ordböcker med finska
som källspråk och svenska som målspråk. Anmärkningsvärt för denna period är att de
ordböcker som Cannelin gav ut fr.o.m. 1920-talet inte genomgick några större
omredigeringar eller kompletteringar förrän på 1950-talet.
Lemmaformen för verb har uppenbarligen varit ett problem i de finsk-svenska ordböckerna.
Den har varierat från 1 sg. pres. i Juslenius ordbok 1745 och Gananders ordbok 1787, till
Helenius 1838 med både infinitiv och 1 sg. pres. med 1 sg. pres. som primärlemma, Ahlmans
3 sg. pres. 1874 och 1883, Lönnrots infinitivformer 1880 och Cannelins 1 sg. pres. fram till
1951, då även hans ordböcker övergick till att använda infinitivformen. I dag är
infinitivformen den verbform som genomgående anges som lemmaform för verb i de finsksvenska
ordböckerna.
När vi jämför Cannelins ordbok från 1908 med ordboken från 1976, finner vi förvånansvärt
mycket gemensamt lexikografiskt gods. Strukturellt är ordartiklarna likartade förutom den
momentindelning som infördes i upplagan från 1968. I huvudsak har strykningarna av
lemman och exempelsatser varit relativt få, medan kompletteringarna har utökat
ordboksvolymen för varje ny reviderad upplaga. Dessutom har många mellanliggande
upplagor kommit ut utan revideringar. Ordboksstrukturen för den finsk-svenska ordboken
har således i stort varit relativt stabil sedan början av 1908.