Från målspråk till källspråk - Vaasan yliopisto

92 ACTA WASAENSIA
linjedelaren mellan den finskspråkiga och den svenskspråkiga bokutgivningen. Vid
sekelskiftet inträffade en klar omorientering i Finlands förlagshistoria. Då upphörde de
svenska bokförläggarnas dominans. 99 Under första hälften av 1800-talet utkom 330 verk på
finska. Under århundradets fem sista år var antalet uppe i 3 000. Andelen böcker i
skönlitteratur ökade bl.a. på bekostnad av den religiösa litteraturen (Otavan Suuri
Ensyklopedia 9. 1979: 3380).
De finländska förlagen fick upp sin finskspråkiga utgivning på allvar tack vare bokförlaget
Otavas tillkomst och genom att Werner Söderström hade överlåtit sin svenskspråkiga
utgivning till det nya förlaget Söderström & Co och själv koncentrerat sig på finskspråkig
utgivning (Zweygbergk 1958: 103).
Typiskt för förlagen i Sverige och Finland under 1800-talet var att bokförläggarverksamheten
kombinerades med bokhandel. I och med det nya seklet skedde en specialisering i
två separata branscher: bokhandel och förlag. Under de första åren av första världskriget och
andra världskriget sjönk produktionen för att sedan stiga mot slutet av krigsåren. Detta
fenomen förklaras med minskad bokimport och med att förlagen var försiktiga i sin
bokutgivning i början av krigsåren. Under inbördeskriget 1918 var det nästintill stopp i
bokutgivningen i Finland. Den allmänna depressionen i början av 1930-talet innebar en
prövning även för förlagsverksamheten. Bara de gamla och etablerade förlagen överlevde. De
sju ledande förlagen WSOY, Otava, Söderström & Co, Gummerus, Karistos, Holger Schildts
Förlag och Tammi utgav mot slutet av 1950-talet 60–70 % av Finlands alla böcker.
Resterande 30–40 % fördelades mellan kulturorganisationer och andra mindre förlag
(Zweygbergk 1958: 106–109).
Under 1820-talet var bokhandelsnätet mycket glest i Finland. Åbo, Helsingfors och Kuopio
var de orter som hade någon form av bokdistribution. Under följande decennium startades
bokhandlar i Borgå, Viborg, Uleåborg och Vasa. För att organisera och effektivera distributionen
startades 1858 en förlagsförening som fick i uppgift att upprätta ett organiserat
bokhandelsnät, bl.a. genom att enligt svensk modell anta kommissionärer på olika orter.
Vägnätet var dåligt, vilket gjorde att boktransporterna var besvärliga. Böckerna fraktades på
dåliga vägar och per båt längs kusterna. Först mot slutet av 1880-talet skedde en förbättring
genom järnvägarnas tillkomst. Efterfrågan på böcker ökade genom tillkomsten av Folkskoleförordningen
(1866), som innebar inrättande av folkskoleseminarier och en fyraårig
99 År 1844 utkom 37 titlar på finska och 95 på svenska. År 1900 var antalet finska 530 och de svenska
titlarna var 310. (Otavan Suuri Ensyklopedia 1979: 3380, tabell)