Från målspråk till källspråk - Vaasan yliopisto

ACTA WASAENSIA 81
för krig flyttat sitt tryckeri fram och tillbaka mellan Stockholm och Åbo (Klemming &
Nordin 1883: 226, 236–237, 254).
Efter 1743 fanns i Finland endast Åbo Akademis tryckeri. Det såldes 1750 till Henrik
Christoffer Merckell, som tre år tidigare hade fått överta det Kongl. Finska Boktryckeriet i
Stockholm. Johan Christoffer Frenckell blev den första faktorn i detta nya tryckeri.
Tryckeriets första stora arbete blev tryckningen av bibeln på finska. Frenckell, blev delägare i
tryckeriet 1758 och ägare 1763.
Förlagsförrådet av bibeln på finska (översättningen 1642), som Gezelius hade tryckt 1685,
hade förstörts i Åbobranden 1711. De finska prästerskapet framlade till riksdagen 1746 en
anhållan om att de finska församlingarna skulle åläggas att med samlade krafter förlägga en
ny bibel. Projektet genomfördes och bibeln kom ur tryck i Åbo 1758 med en upplaga på
4 500 exemplar (Jäntti 1950: 283).
Först 1794 fick Åbo Akademi privilegiet att trycka de finska katekeserna och psalmböckerna.
Almanackorna, som var de enda riktiga ”folkböckerna” under denna tid, trycktes fram till
slutet av 1740-talet i Åbo. Kungl. Vetenskapsakademin i Stockholm svarade för tryckningen
av dem fr.o.m. 1749 (Jäntti 1950: 282).
Gustav III:s intresse för konst och teater är välkänt. Under 1700-talet ökade intresset för
kultur, bildning och vetenskap även hos den framväxande borgarklassen. Förlagsverksamheten
utvecklades genom att efterfrågan på litteratur ökade. Dock fanns det många hinder
för förlagen: den hårda censuren80 , höga papperstullar81 , höga postavgifter, lösen av s.k. charta
sigillata82 för att erhålla privilegium och obligatorisk annonsering i Posttidningen för att få
80 Censuren anses ha kommit till i Mainz 1485 då ärkebiskopen Berthold von Henneberg (1484–1504)
uppmanade stadsrådet i Frankfurt att granska de tryckta böckerna som skulle ställas ut på fastlagsmarknaden.
1486 etablerades det första världsliga censurkontoret. Den kyrkliga censuren var främst intresserad av att
bekämpa kätterska skrifter. Furstar och kungar censurerade böcker av politiska skäl (Steinberg 1972: 230-
231). Redan år 1539 skrev kungen till ärkebiskopen Laurentius Petri att inget skrivet fick ges ut ”wij thet
tilforenne öffuerseet och beslutid haffe”. Ingen svensk bok fick tryckas utomlands och ingen fick heller köpa
en skrift som var tryckt utomlands. Bl.a. ingick en censurföreskrift i översättaren Ericus Schroderus
privilegiebrev för tryckeriverksamhet som kungen utfärdade 1630. ”Till det tridie. Så emeden Wij förnimme,
att vnder tijden vthgår af tryckedt sådane saker som icke ähre wärde til att publiceras, Derföre statuere Wij här
medh nådigst, att be:te Schroderus skall hafwe Inspectionen medh alt det som skal vthgåå af tryckedt i
Stockholm, och ingen fördrijste sigh någhot att oppläggia medh mindre det blifwer af be:te Schrodero
censurert. Det hwar och en i sin stadh som detta widkommer, weet sigh att efterrätta.” (Klemming & Nordin
1883: 164–165; Laine 1996: 195–196).
81 Detta uppfattade förläggaren Lars Salvius som ett stort problem (Jäntti 1950: 274).
82 charta sigillata ’stämpladt papper’ (Dalin 1850–1855: 293).