Från målspråk till källspråk - Vaasan yliopisto

3. Den finsk-svenska ordboken
ACTA WASAENSIA 95
3.1 Den lexikografiska traditionen i Finland och i Sverige
Under 1997 och 1998 lades tre akademiska avhandlingar fram med lexikografiska ämnen vid
Göteborgs universitet. Dessa tre avhandlingar ger ett historiskt perspektiv på svensk
lexikografisk tradition fram till slutet av 1800-talet (Johansson 1997, Rogström 1998,
Hannesdóttir 1998). De finsk-svenska ordböckerna berörs marginellt i dem. Långt in på
1800-talet följde den finsk-svenska och svensk-finska lexikografiska traditionen den
sverigesvenska, trots att Finland och Sverige inte längre utgjorde ett rike efter 1809.
I Svenska Akademiens stadgar föreskrevs 1786 att ”det åligger Academien att utarbeta en
Svensk Ordbok”. Förebilden för ordboken var Franska Akademiens ordbok över franska
språket, Dictionnaire de l’Académie française. De enspråkiga ordböckerna för den här tiden
hade som mål att vara normativa, vilket innebar att de bl.a. skulle ge vägledning i rättstavning,
böjning etc. (Ekbo & Loman 1965: 1). I övrigt kan det vara värt att notera att tanken att
utarbeta enspråkiga ordböcker över nationalspråken var aktuell även i Tyskland, Nederländerna
och England under denna period (Hjelmqvist 1896).
Om vi bortser från Gananders Nytt Finskt lexikon, som förelåg i manuskriptform i slutet av
1700-talet, väcktes tanken om att skriva en enspråkig finsk ordbok först år 1867 av Yrjö
Koskinen, då han skrev en recension över Lönnrots första ordbokshäfte till Suomalaisruotsalainen
sanakirja / Finskt-svenskt Lexikon (1874–1880). Lönnrots ordbok anses av
bl.a. Hakulinen (1967: 105) vara en ordbok i finska, trots sin ytligt tvåspråkiga form. De
svenska ekvivalenterna utgör metaspråkliga beskrivningar av finska. Nu när vi kan se på den
lexikografiska utvecklingen i ett större sammanhang, kan vi konstatera att arbetet med en
enspråkig finsk ordbok i realiteten hade påbörjats inom ramen för de två- och flerspråkiga
ordböckerna redan genom Schroderus Lexicon latino-scondicum (1637) (se avsnitt 3.4.2).
Suomalaisen Kirjallisuuden Seura återupptog på initiativ av F.W. Rothsten och E.N. Setälä
på Kotikielen Seura100 Koskinens förslag 1895 och började konkret arbeta för en enspråkig
finsk ordbok. Men det dröjde ända till 1927 då ärendet behandlades i riksdagen, och först
1929 kunde undervisningsministeriet bevilja medel för projektet Nykysuomen sanakirja
(NS) 101 . Uppdraget gick till Suomalaisen Kirjallisuuden Seura (SKS). Ordboken kom ut i sex
100 Min översättning: Hemspråksföreningen.
101 Min översättning: Nufinsk ordbok. För denna ordbok använder jag i fortsättningen förkortningen NS.