Från målspråk till källspråk - Vaasan yliopisto

88 ACTA WASAENSIA
på svenska, men de innehåller vissa ord och uttryck på finska vid beskrivning av de konflikter
som uppstod mellan svensktalande och finsktalande studenter. Detta och det faktum att
studenterna behöll sina finska för- och efternamn tar Sarvas som belägg för att de finska
studenterna använde finska i sitt umgänge. Mot slutet av århundradet började de finska
namnen att försvenskas eller få latinska alternativt grekiska former (Sarvas 1938: 141–142).
Under sin tid som generalguvernör i Finland 1648–54 verkade Per Brahe intensivt för finska
språket och för att utveckla utbildningsväsendet i landet. Han förespråkade att de personer
som skulle tillsättas för olika ämbeten i Finland skulle kunna finska. Brahe förordade t.o.m.
att kungen skulle lära sig finska för att kunna kommunicera med sina undersåtar på deras
modersmål. De finska bönderna krävde i riksdagen 1731 att det skulle finnas finskkunniga
domare eller tolkar i finska vid alla häradsrätter i Finland. Kravet avböjdes men hade till effekt
att kungen 1734 beslöt att till tjänster i Finland förorda personer som kunde finska och att
förordningarna skulle översättas till finska. Samtidigt som finskan började få status som
administrationens språk fanns det även motståndare som hävdade värdet av en enspråkig
svensk förvaltning. Motiveringen var att det skulle vara lättare att hålla ihop och administrera
ett enspråkigt land (Krohn 1897: 166–169, 172–175).
Lilius har med statistik redovisat till vilken social och språklig kategori tillfällighetsskrifter
(begravningsskrifter, bröllopsskrifter, gratulationsskrifter) vände sig under 1700–1749. Av
hennes avhandling framgår att dessa skrifter var avfattade på finska, vilket i förlängningen
innebar att prästerna använde finska i sin tjänsteutövning (Lilius 1994: 102–108).
Domarkåren och officerarna var i regel svensktalande, även om det bland det lägre befälet
fanns många som kunde finska, då bl.a. kommandospråket under trettioåriga kriget var finska
för de finska trupperna (Lehtinen 1955: 384–390).
Under Frihetstiden och den gustavianska tiden 1718–1809 ökade det svenska kulturella
inflytandet i Finland genom inflyttning av officerare och ämbetsmän. Detta innebar i sin tur
att svenska språkets ställning som administrationens språk stärktes ytterligare. Alla högre
tjänstemän var svensktalande och all högre undervisning gavs på svenska. Vid Kanslikollegiet
fanns 1734 en translator för översättning av kungörelser och förordningar till finska. Finska
bonderiksdagsmän begärde 1735 att få en finsk-svensk tolk till riksdagen men fick avslag
(Carlsson 1964: 228).