Noveller - Zacharias Topelius Skrifter

noveller5101520253035som igenkändes tillhöra Jonas, ehuru hufvudet var förskräckligt krossadt.Dörren till det andra rummet öppnades utan motstånd; en stark spritluktmötte de inträdande. Äfven här funnos tre döde … dock snart befanns, attde stupat under ett omåttligt rus och nära nog drunknat i det kära bränvinet,ty många kullstjelpta ankarens innehåll hade utrunnit öfver golfvet.Sedan alltså två af bofvarne fallit, tre gripits under rus och en rymt, beräknadesatt ännu tre de farligaste, och bland dem den fruktade Muuri-Jussi,borde befinna sig i det tredje och innersta hvalfvet. En förnyad uppmaningatt gifva sig besvarades blott af eko i det mörka hvalfvet. Lyktor hämtades,dörren som innanför var tillbomad, uppsprängdes, länsmannen inträddegravitetisk och fann – rummet tomt. Fåfängt undersöktes hvarje vrå; fåglarnavoro flugna. Förvånade hviskade redan byamännen sinsemellan omMuuri-Jussis kända förbund med den onde, då man ändtligen upptäckte,att ett i muren befindteligt draghål genom flera stenars lösbrytande vartill den grad utvidgadt, att en menniska med knapp nöd kunde trängaderigenom. Förbittrad anställde länsmannen genast noggranna efterspaningari trakten och, med ledning af Erikas utsago, lyckades man verkligengripa två af skälmarne hos den omtalte »Mikku i mon»; men Muuri-Jussivar försvunnen; hans tid var ej kommen ännu, och nya illbragder på nattligavägar vitnade snart, att skogsriddaren åter gick lös och ledig i vildmarkerna.Kapten Stakel fanns om morgonen död i sin säng.Pigan Saras förräderi förtegs för domstolen, och synderskan undslappmed ett plötsligt afsked från tjensten.De fem fångarne förpassades åter till häktet.Jonas och Masalin begrofvos i ovigd jord.Silaka-Jaako greps och dömdes att slita spö för hästtjufnad.Jägmästaren Severin och Major Mörk vaknade påskmorgonen ganskatunga i hufvudet och åhörde med yttersta förvåning och ej ringa förargelsede märkvärdiga bragder Löjtnanten och Erika, dem oåtsporda, haft modatt utföra. »Är det ej som jag sagt», menade Jägmästarinnan, »vår Erikaär pappa sjelf i kjol!»Blidkad svarade fadren dertill: »javäl, min gumma, flickan visat atthon brås på fädernet. Och äfven din Adolf, min gamle Mörk, tycks ej havanslägtats. Ja vi voro vilda bjessar i våra fänriksår. Gud välsigne er, minabarn, jag hoppas ni nu ha’n bättre tid att återtaga det gåriga samtalsämnet.Marsch, Adolf!»Och Adolf lade sin domnade hand i Erikas varma. »Lefve påsk-äggen!»sade han.52