Noveller - Zacharias Topelius Skrifter

noveller51015202530var dock ej längesedan en af gårdens karlar och skulle säkert lyda kallelsen.– Snart var hon vid quarnen; huru vacker, men tillika huru hemskvar ej utsigten här! Den stora strömmen hade trängt sig ihop till en brusandefors, hvars obändiga fradga sällan kufvades under vinterns isboja. Debranta stränderna skuggades af hundraåriga granar, mellan hvilkas mörkagrenar det ilande vatnet sågs glimma i månskenet, medan quarnen nedersti sluttningen ödmjukt drack sin lilla andel af floden och blandade sitt lillaspinnrockssurr i de mäktiga vattenmassornas dån.Erika kände rätt väl huruledes folktron och vidskepelsen låta hexor ochonda andar välja quarnar till sina mötesplatser under illa beryktade nätter.Hon hade i sin barndom hört med största alfvar försäkras, att trollpackorpå färden till blåkulla skärthorsdagsafton och på återfärden under påsknattenrasta i quarnar, huru mörksens furste der mottager och väger derasskatt af stulen ull samt knackar dem, som hafva för litet, med bessmanet ihufvudet och säger: »dubbadera! dubbadera!» *) Det hade ju gårdsfogdensjelf sett och hört, när han i sina unga dagar en påsknatt hade mod att döljasig bakom en spanmålslår i denna samma quarn … Fåfängt ville Erika slådessa vidskepliga minnen ur hågen; de runor, som ristas i det unga trädetsbark, gro sedan i det vuxnas stam, och barnatron ligger dock quar som enmythisk fornverld i den mognade menniskans bröst. Skall man le åt Erikaför det hon med en liten beklämning öfver hjertat inträdde i den dystraquarnen?Der brusade vattenhjulet, kugghjulet knarrade, stenarna vände sigtungt, mjölet dammade, mörkt var der som i en säck och ingen lefvandefanns der nere, ej heller i lilla quarnkammarn. Månne Jonas är deruppe ochser efter tratten? tänkte Erika och ilade upp för trappan. »Jonas!» ropadehon. Ingen svarade, och alltför hemskt var det deruppe vid stenarna. Nuville Erika hastigt åter nedstiga, då hon i detsama varseblef, att quarndörrenförmörkades af en menniskogestalt. »Jonas?» sade hon frågande.Men gestalten drog sig plötsligt tillbaka, utsigten genom dörren blefåter fri, och Erikas första steg på tröskeln hejdades af en högst oväntadanblick. Åtta eller tio mörka män nedstego en efter annan långs den trånga35*) Folksägen i Österbotten. Den besvärjelseform, hvarmed trollpackorna beredasig till sina luftridter, lyder: »opp och neder och ingenstans veder!» – dervid dedock få noga akta sig att under flygten komma öfver någon kyrka eller kyrkogård,som drar dem ned. En hexa hade af misstag sagt: »opp och neder och allstans veder!»hvaraf följden blef, att hon under flygten slog mot hvarje knut och hvarjeträd i hennes väg, så att hon jemmerligen krossades i små smulor.42