Noveller - Zacharias Topelius Skrifter

noveller5101520253035eller beprisande, hvarmed så mycket äflas på denna lifliga plats, der allthvad matmor eller köksa heter har så mycket att bestyra hvarje morgon helaåret igenom och mest på de vigtiga marknadsdagarna. Pigor och jungfruri capoter af tibet och lustre, madamer i urblekta bombasinskappor, värdshusmamselleri siden och fruar i dyrbara räfskinn, handlande med digraplånböcker, Ryska betjenter i kapprockar med mångdubbla kragar, Esteroch Viborgsbönder med höga mössor och uråldrig snitt, Nylänningar medhalfherrehållning och stursk uppsyn, Österbottningar med korta, brungråavadmalströjor och hängande toilett, samt här och der en polisbetjent i uniformmed brandgula uppslag … alla rörde sig om hvarandra i det brokigastehvimmel, omsättande en penningemassa, hvilken sammanräknad skullegöra artiga summor.Främlingen roade sig en stund åt dessa verldsliga bestyr och var just ibegrepp att aflägsna sig åt ett annat håll, då han förmärkte ett lifligt tumultbland den rad af små och stora månglerskor, hvilka vid Aschanska husetutbredde sina rariteter för den hvimlande folkmassan. En tjufpojke hade,medelst en krok på spetsen af en käpp, behändigt praktiserat åt sig en ansenlighvetebrödsbulla från en liten flickas korg och var redan med sitt rofi säkerhet, då snatteriet upptäcktes. Den bestulna, en flicka af behagligt utseendeoch vid pass 12 års ålder, troligen för oerfaren i yrket för att iakttaganödig aktsamhet, började bitterligen gråta, och det än mera, när hennessido grannar förbrådde henne en i deras tycke så oförsvarlig vårdslöshet.Det arma barnets tårar rörde främlingen. Leende tog han upp plånbokenoch letade efter en sedel. – »Hör hit, du gråtmilda kringelfigur, skjut damluckanför tårekällorna och lägg bort lipen, om du vill lyda ett godt råd.Hvad kostade munsbiten, som man stal ifrån dig?» – »Fyrti kopek … oh,jag är bra olycklig, det är nu andra gången, man stulit af mig i dag och hvadskall frun säga!» och dervid gömde hon ansigtet i förklädet och gret änbittrare.»Så så, tro mig du, man blir nog värre bestulen här i verlden, än så. Tagden här rubeln och var en annan gång aktsammare mot dylika och andraskälmar, min vän!» – Den lilla flög upp och ville kyssa den gifmilda handen,men främlingen var redan försvunnen bland mängden.Redan hade vår resande hunnit ett ansenligt stycke bortåt dåvarandeHeidenstrauchska huset, numera Kejserliga palatset, då han märkte en litenvarelse, som armbågade sig fram genom massorna och, andlös af det häftigasprånget, framstörtade med utropet: »stadna då, stadna då, herre, … dumin eviga, så han far af med sina långa ben! stadna då!»6Tecknet markerar att ett avsnitt i tidningsföljetongen slutar.