Noveller - Zacharias Topelius Skrifter

Lindanserskan.1.Vi som bygge och bo i vårt eget fredliga hem, som lägge oss hvar aftonunder vårt eget tak, sofve i vår egen bädd och vakne om morgonen föratt lefva i dag som i går, göra hvad vi alla dagar gjort och se hvad vi tusengånger sett – vi vete icke hvad det vill säga att irra verlden omkring. Vitänke icke stort derpå, hvad det vill säga, att icke äga ett hem, icke en tufvasom man kan kalla sin; att föra sitt fädernesland i kappsäcken och värfvasitt folk med aficher; att vara en främling hvart än man kommer, att oupphörligtbetrakta sin omgifning med ljum välvilja eller med sniken egoismoch att af den betraktas på samma sätt tillbaka; att förakta och föraktas, attbedraga och bedragas, att lefva i möda utan ro och dö måhända i eländeutan tröst.Men de veta hvad det vill säga, dessa kringresande konstmakare af allaslag, som med sitt toma gyckel lägga an på hopens nyfikenhet: taskspelare,lindansare, jongleurer, positivspelare. Hvem vill byta öde med dem?Judar och Zigenare hafva lärt menskligheten, huru djupt man kansjunka, när man icke äger ett fädernesland. Men Judar och Zigenarebilda egna stammar och känna sig mindre olyckliga emedan de hafva likaratt trygga sig till. Konstmakarne afundas och hata hvarandra inbördes;de hafva hvarken fädernesland eller folk, och det är derföre de äro såbeklagans värda.Deras historie är, med all dess mångfald af vuer, i det hela enformignog: de börja med att icke hafva haft någon barndom; de minnas icke hvadman förstår med hjertats oskuld, sinnets lyckliga frid. Fader och moder haförskjutit dem eller dött från dem i deras späda ålder; kringdrifvande menniskohandlareha upptagit dem, uppfostrat dem i den gröfsta okunnighet,utan religion och utan seder. Man har dresserat dem som djur, man hartämt deras motspänstighet med piskan eller med hungern. Deras kropp51015202587