Noveller - Zacharias Topelius Skrifter

noveller510152025Vid den tiden drömde jag att en hvit engel stod invid min bädd ochbredde sina stora vackra vingar öfver mig. Han lutade sig ned öfver migoch sade: vill du följa mig hem till Gud? Ja så gerna! sade jag. Det förekommig så lätt och godt att få dö vid sexton år. Jag hade allt hvad lifvet äger godtoch kärt, men ändå ville jag sofva under tufvan der min lilla syster sof. Jagvisste ej hvarföre.Tre veckor läste jag religion för en man, som talade vackra ord; deremellanläste jag annat för ombytes skull. En solklar pingstmorgon gick jagtill Herrens heliga bord. Och jag gret mycket då, men af sällhet. Det hadepå engång blifvit så varmt och så klart inom mitt bröst. All sorg, all oro, alltrånad voro med ens förgätna; jag kände mig så stark och likväl så ödmjuk.Jag var lycklig och kärleksfull; jag beslöt så visst, att i all min tid blifva Gudsgoda barn och jag trodde så fast att så skulle ske. Fjerran som en dyster saga,stod bakom mig lifvets svarta synd, för hvilken jag skyggade tillbaka somför ett vidrigt vidunder och flydde, full af glad förtröstan, i Guds och desaliga englars öppnade famn.När jag kom hem från kyrkan, öfverhöljde man mig med smekningar.Min mor och mina äldre systrar greto; de ville mig så väl. Derpå följde manmig i mitt rum; der doftade sköna neglikor och på toiletten lågo nya ochglänsande gåfvor åt mig: en guldring, ett par juvelörhängen, ett klädningstygaf ljusrödt siden och ett album med pressade permar i svart och guld.Allt ville man granska, man höll juvelerna i dagen och ville att jag skullebeundra dem, man försökte om tyget skulle kläda mig. Det gjorde mig ondtoch jag vände mig sorgsen bort. – Du håller ej mera utaf oss, sade de. – Ackjo; men gif mig en bibel. – Sådan fanns ej i huset, blott ett nya testament,inbundet i rödt marokin. Jag satte mig att läsa. Om aftonen bjöd man migut att åka. Det var harmonimusik ute och man spelte françaiser. Men heladen veckan sedan bad jag morgon och afton, ända till lördagen.3035II.Lördagen efter min första nattvardsgång sade min kloka mor till mig: »duär alltför dyster, mitt barn! Jag har ingenting emot att du är religiös, tvärtom,jag ser det rätt gerna. Men man bör vara det med förnuft. Man bör icke varaöfverdrifven. Vid din ställning i lifvet bör man njuta verldens oskyldiganöjen, medan man är ung, och convenansen fordrar, att man visar sig ute.»»Men, min mor, om man nu ej har frid i sitt hjerta, utan idel tomhetoch en outsäglig längtan efter något bättre, som man icke äger, men somman ville gifva sitt lif för, om man ägde det; tror min mor det är roligt att54