Noveller - Zacharias Topelius Skrifter

En Natt och en Morgonstämdaste Mamsell Lovisas utsago, och jag afreste, efter en angenäm qväll,begrundande huruvida den gamlas jäfviga vitnesbörd kunde besinnas införlag gällande att bestyrka penningarnes bortröfvande.Vid min ankomst till prestgården befanns komministern ännu icke återkommen.Man hade åt mig inredt det fordom prydliga förmaket med sinastor-rosiga möbler och jag tillbragte der en lugnare natt än den före gående.Andra dagen på förmiddagen ankom läkaren. Utan att derom nämna förhusfolket samt endast med klockarens och dödgräfvarens vetskap och biträde,begåfvo vi oss i all stillhet till den lyckligtvis enstaka belägna kyrkanoch kyrkogården. Ogerna nämner jag den dystra förrättning, som nuföljde. Dess obehag mildrades likväl af luftens rena och friska kyla, hvilkenfortfarit allt sedan begrafningen och undanröjde vår farhåga, att undersökningennu vore för sen. Ehuru förberedd på det värsta, emotsåg jag medfruktan resultaterna. Huru lyckligt, om jag bedragit mig! Men … tyvärr vardet ingen villa, intet bländverk af en gäckande slump. Obduktionsprotokollet– ehuru ej då, som nu, inrymmande flera ark och ingående i minutiösdetalj – upptog, utom annat, följande hufvudpunkter: »Huden lös, medföga framskriden decomposition; ansigtet rödblått, uppsvälldt; läppar ochöron blåa; hopbitna tänder; mörkröd och inklämd tunga; fractur å tungbenet;starkt knutna händer; fragga i näsan; brustna lungkärl; extravasati luftcellerna; serum i hjertsäcken; högra hjertkammaren blodfylld; denvenstra samt aorta blodlösa» o. s. v.I stöd af dessa omständigheter ansåg sig läkaren kunna på embetsedintyga, »att kyrkoherden Mathias *** aflidit i följd af qväfning»; dock vore,enär yttre våldsmärken, såsom spår af fingrar, snara o. m. d. icke kunde åden afledne upptäckas, ännu ej till fullo bestyrkt, huruvida döden vållatsaf annan mans hand; hvarutinnan alltså edeliga vitnesmål om den dödesläge vid första anträffandet vore af högsta vigt.Den mörka misstanken var alltså besannad; den vördnadsvärdekyrko her den hade fallit ett offer för det svartaste nidingsdåd. Tungt föllomullskoflarne åter på hans störda graf; den skulle ej störas mer. Hans skuggabehöfde ingen hämnd, men den eviga rättvisan och den förtrampadejordiska lagen kräfde den desto mera skriande, och jag lemnade den ensligakyrkogården med det tysta löfte, att icke hvila, innan mördaren, eho det varamånde, med lif och ära pliktat för sitt svarta dåd.Trots all försigtighet, blef förhållandet ännu samma dag bekant i bynoch väckte, som lätt är att gissa, en allmän uppståndelse. Från alla hållströmmade en häpen och nyfiken folkskara till prestgården, för att höra510152025303529