Noveller - Zacharias Topelius Skrifter

noveller51015förstört mina eröfringar i quäll. Men det är detsama. Jag hoppas behållaen. Se så, ingen mulen min, min egen pappa! Det klär en värd rätt illa. Låtmig arrangera affären och var lugn! Den der lapprissumman, som pappanämnde, skall i morgon kl. ½ 10 ligga i ett försegladt konvolut under pappassydda brefpress i arbetsrummet. Lita på det!»»Men Celestine, yrar du, eller hvad skall jag tro?»»Tro just hvad pappa vill. Allons! Man saknar oss. (afsides.) Och ni HerrRåd Rolf Rell, akta er för quinnohämd! Man brukar icke nuförtiden köpslagaom flickor så plumpt och oförskämdt. Man går åtminstone tillväga med meradelikatess. Den handelsspekulationen skall ni minnas så länge ni lefver.»Hvad ämnar väl Celestine göra? Hvem skulle hos den nyss så vekaflickan anat en sådan beslutsamhet? men sådant ser man ej sällan i lifvet.Celestine var förolämpad på ett sätt som måste såra en quinna djupare ännågot: man hade köpslagat om hennes person. Denna förolämpning hadeväckt hennes af ingen sträng uppfostran kufvade stolthet och gifvit henneett mod, hvilket man knappt skulle anat. Hon hade under detta korta samtalblifvit åratal äldre. Man genomlefver stundom mycket på få sekunder.Celestine återvände tankfull till salongen.20253035Derute i den rasande stormen stretade enslige vandrare genom de djupadrifvorna och förmådde knappt hålla sig uppe i snöhvirflarne, som nästanhorizontelt genomilade gatorna och förlorade sig borta i det dimgråafjerran af de ödsliga hafsisarna.Och åter ljödo Catharinenvalserne på balen hos Rengels och åter flögoparen öfver salongen ej olikt de skuggor himmelens moln under sin ilandefart öfver solen kasta på slätternas brokiga blomstermattor. Och åter finnevi Celestine, men icke nu hos sin föga muntra herr far, utan vid sidan af enung man med nobel hållning, solbrändt ansigte och stora mustacher. Mandansade cottillon.O cottillon, förtjusande inklinationsdans, lyckliga tillfälle för så mångaömma förklaringar, uppfinningsrika förening af bequämlighet och möda,förträffliga dansande konversation, men qualfulla tortur vid sidan af en trubbigmoitié, huru ofta tänka icke, vid anblicken af dig, de lottlösa, som öfverblifnakläda salongernas väggar och med suckar bida soupérns egyptiskaköttgrytor: ack den som också hade en vän – eller åtminstone en kottlett!Och den unge mannen sade till Celestine på denna afundsvärda fransyska,som endast fallit på Parisarens lott:134