Noveller - Zacharias Topelius Skrifter

Vedergällningens Dagdoft. Färgade lampor hängde öfverallt i träden, en fullstämmig militärmusiktonade mellan löfhvalfven och talrika skaror gäster och åskådarehvimlade inom och utom gångarne, beundrande ömsom qvällens mildasvalka, trädgårdens behag, musikens spel och eckläreringens skönhet.Mannen i paletot’n stod likgiltig för allt detta. Hans blickar irrade medorolig rörlighet kring de spridda grupperna. Han tycktes söka någon;ifrigt lyssnade han på hvarje sidenklädnings frasande och hvarje välkläddfruntimmersgestalt mönstrades af honom med spejande uppmärksamhet.»De måste vara här i afton,» mumlade han för sig sjelf; »jag måste träffaantingen honom eller henne. För honom har jag» – och han kände dervidpå bröstfickan – »något som aldrig klickar … Besynnerligt! Så gammaloch dock så svartsjuk! … Och för henne – låt se, jag går ej af för mindre äntiotusen rubel silfver årligen. Vägrar hon … nåväl, så upptäcker jag mig, ochdet lär hon väl söka förekomma för hvad pris som helst.»Vid det mannen slutade denna hemlighetsfulla monolog, klack det ihans innersta, ty icke långt från honom framsväfvade ett ensamt fruntimmer;han tyckte sig känna henne alltför väl i lampskenet. Hastigt gömdehan sig bakom en hög acaciehäck.Tillfälligtvis var ingen i granskapet på omkring 30 steg nära. Blott denensama damen, – ensam af lynne eller af nyck, det vet man icke – kom, utanatt ana något, gången utföre.Nu var hon vid häcken; dess blad prasslade.Och fram störtade mannen i paletot’n och och ställde sig midt i vägenför den kommande. Hans blick stirrade, hans läppar darrade konvulsiviskt,och med möda framstammade han på fransyska: »Madelaine, ett ord! hörmig, ett ord blott! Tro ej att du undslipper mig. Jag skall förfölja dig tillverldens ände, dig och din älskare, om du ej beviljar mig hvad jag begär:dig sjelf, eller – tiotusen rubel silfver årligen.»I detsama skrällde musiken till i tutti och den talande såg upp. Framförhonom stod en blek flicka, orörlig, på väg att dåna och fullkomligt stum.Med förfäran rusade han bort, ty denna flicka var honom fullkomligt obekant:han hade för andra gången misstagit sig.Främlingen i den ljusa paletot’n hade rusat bort från trädgården. Rundtkring honom var en höstnatt så mild som våren, men han tänkte ej derpå.Han sprang. Han sprang som vargen springer öfver isen en januariqväll, närbandhundens grofva skall höres tätt invid fårhuset.Han hade kommit bort från vägar och stigar i den stenöken, som åtdenna sida ligger mellan Helsingfors och hafvet. Vild var han visst till5101520253035163