Noveller - Zacharias Topelius Skrifter

noveller5101520253035vore, min själ, en liten angenäm förströelse om vinterqvällarna, att tillställaett stycke spökeri i sängkammarvråarna.»»Hvad var han för en gammal rummelkurre, den der fänriken?» frågadeunge Murin, son till häradsskrifvaren af samma namn.»Präktig rummelkurre», svarade Ling. »En gnidare var han, snål somhin håle, och inte bjöd han ett glas vatten engång, när man kom till honom,berättade min gamla herre. Sjelf lefde han som en usling på nåder, och ändåglunkades att han var stenrik, till följd af stora mutor, som han snott i sigvid Anjala förbundet. Ingen fick en fyrk efter honom och nu går han igen ischlafrock och buldanstofflor och bjuder ut arfvet. Skall det vara, så säg ejnej.»»Jag har ingenting deremot», menade Strömfelt.»Var du nöjd med det stora Öhmanska arfvet i Ryssland», grinadeHammar. »Ni bör veta, go’herrar, att Strömfelt är en af spekulanterne, fördet hans fars farmor skall ha varit bekant med en fru, som farit till Rysslandoch hetat Öhman. Olyckligtvis lära omkring 30 arfvingar hysa grundadeförhoppningar …»»Så du pratar i nattmössan!»»Men apropos af tofflor», inföll Murin, »så såg jag på hitresan frånHietois en kostelig kråkskrämma. Nära invid ett torp på Nilsiä skogenhängde på gärdsgårdsstörarne tvenne ofantliga tofflor af brunt buldan medgrofva sålläders sulor, och rundtomkring sutto på de öfriga störarne väl ettdussin skator, som till tofflornas ära uppstämde en den vedervärdigasteskrattsymfoni, utan att likväl våga närma sig de fruktansvärda föremålenpå tre alnars distans.»»Hvad färg hade tofflorna innantill?» frågade Karbin, som dittills, alldelesmot sin vana, suttit fundersam och tyst.»Hvem kan så noga beskrifva allt skräp, som man ser på landsvägen.Jag tycker mig ändå minnas, att de voro blackgröna.»»Det slår in», sade Karbin liksom för sig sjelf.»Hvad slår in?»»Att du blir din fars efterträdare i tjensten. När man, som du, visar attman har ögon i skallen, så … Skål, bror!»»Se Sporren, som fallit i Morphei armar!»»Häll i honom ett glas portvin!»»Tjenare, bror Sporre! Sällskapet har äran dricka dig till, under detvördsama hopp, att äfven ditt namn måtte gå till efterverlden med det anständigaepithetet ’salig fänriken’, ty nog ser du nu säll ut åtminstone.»208