Noveller - Zacharias Topelius Skrifter

Kommentarer15101520253035avsedda för folket, inte för herrskap. Biblioteken tillkom på privat initiativ – ofta av studentavdelningarna(nationerna) eller av kvinnliga ståndspersoner – och med privat finansiering(Mauri K. Närhi, Lukuseurasta kansankirjastoon. Helsingin kirjastotoimintaa1800-luvulla 1963, passim). Detta var fallet också i Helsingfors: »Från en enskild kretsaf bildade fruntimmer här i staden har nyligen utgått ett förslag till bildande af ett lånebibliothekför stadens arbetande klasser» (Papperslyktan 5/12 1859, se även HelsingforsTidningar 3/12 1859). – Topelius ingick i den kommitté som gjorde upp stadgar för biblioteket(Närhi, Lukuseurasta kansankirjastoon 1963, s. 87). Biblioteket inledde verksamheteni oktober 1860 (Topelius, Finlands krönika 2004, s. 40), i två hyrda rum i ett privathus i hörnet av Fabiansgatan och Regeringsgatan. I novellen förlägger Topelius »stadensallmänna bibliothek» framsynt till den arbetarstadsdel han placerar norr om Helsingforsdåvarande stadskärna (s. 255), tillsammans med en kyrka (s. 264). (Bibliotek och kyrkoruppfördes norr om Långa bron först på 1900-talet.)Boendeförhållandena i Helsingfors hade Topelius upprepade gånger nagelfarit i HelsingforsTidningar, och bl.a. kritiserat tomtägarnas ovilja att bygga på höjden. I novellenlåter han Simeon Levi beskriva de välbärgades villakvarter i »Westend» (området Tölö-Mejlans-Lappviken; s. 256) och på »Skattudden» där han placerar »börsadel» och tjänstemäni välbyggda hus om fyra våningar (s. 264) – ett helt nytt perspektiv på den dåvarandekåkstadsdelen Skatudden. Arbetarbefolkningen har »rymliga» bostäder i en egenstadsdel, Norrfolk (Berghäll, Sörnäs; s. 255 f.). Boendet är alltså socialt segregerat, liksomätandet: arbetarna har »för dem bestämda» matställen, som erbjuder soppa och varmrätt(s. 257).Den tidiga sparbanksinstitutionen hade sociala ambitioner: att uppmuntra de lägresamhällsklasserna till sparsamhet och att understöda allmännyttiga ändamål. Topelius ansågatt bankerna inte tog sitt ansvar i tillräckligt hög grad. I den fyrdelade artikeln »Sparbankeroch Arbetarebostäder» (HT 14, 21, 25/2 och 3/3 1857) inleder han varje avsnittmed en uppfordrande – och utmanande – ingress i fet stil: »I. Sparbankerna äro skyldigasitt öfverskott åt de arbetande klasserna» […], »III. Bevis att arbetarebostäderna äro afbehofvet högeligen påkallade och deras befordrande enligt med sparbankernas syfte» och»IV. Förslag att använda sparbankens årliga öfverskott till förmån för de arbetande ochtjenstehjonsklasserna samt att sparbanken må direkt befrämja uppförandet af arbetarebostäder».I novellen har han låtit förslagen bli verklighet i Åbo (s. 244) och, uttryckligeni form av bostäder för arbetarna, i Tammerfors (s. 249). Topelius var inte ensam om detta,redan i mitten av 1840-talet argumenterade Eugène Sue för arbetarbostäder i Den vandrandejuden (se Klinge, Idyll och hot 2000, s. 79 ff.).De drägligare förhållanden för arbetarklassen som Topelius utmålar omfattar, utöverbättre bostäder (även s. 255), bättre ekonomi (s. 258), skolor (s. 249) och tillgång till bibliotekoch nöjen (s. 249, 255, 260), också kassor för understöd i krissituationer och kooperativ(s. 235, 249) – de senare verksamheterna är beroende av medlemmarnas egenaktivitet. Kooperationen hade fått en nystart i England på 1840-talet (men de första andelslageni Finland startade först på 1870-talet). Topelius låter besökarna i »kristallpaviljongen»representera »alla samhällsklasser», och skjuter in en sats: »ordet klasser brukasännu af gammal vana» (s. 262), vilket tyder på en föreställning om social nivellering.Ett självständigt Finland, konst och kulturI »Simeon Levis resa till Finland» framgår det av många markörer att Finland är självständigt,med en örlogsflotta stationerad i Åbo, där också »riksbaneret» finns (s. 240 f.). Egnakrigsflottor och riksbaner förekommer bara i självständiga länder. Ordet armé nämns vis-348