Noveller - Zacharias Topelius Skrifter

Vargen»Rättfram utan krångel, hvem var den andre?»»Natten var mörk och månlös, herr Lars, och gamle Salomon är kanskeen smula räf, men icke det bittersta uggla. Jag kände platt icke den andre, derjag stod gömd bakom knuten af ladugården. Kort derefter förfogade jag migtillbaka i drängkammaren, ty jag frös. Men hvem tror herr Lars jag såg stå meden lykta i den halföppna farstugudörren så sent på natten? Jo Brita, pigan, jagsåg skenbarligen hennes skrynkliga markattansigte i skenet af lyktan. Jag lemnarderhän, om man just derföre bör misstänka hennes sjuttioåriga dygd.»»Hvem kan väl hon ha väntat uppå?»»Ja hvem? Här ha vi nu en hel hop frågor utom dem jag fördristade miggöra i jons. Hvem sade i mitt öra: stig upp och gå i bagarstugan? Hvem smuladeelden i spånorna? Hvem var hos vargen om natten? Med hvilken rättoch till hvilket ändamål fordrade han tvåhundra riksdaler? Hvad betyddehotelsen? Hvarföre gingo de två till bagarstugan? Och på hvem väntadeBrita med lyktan i farstun?»»Härunder ligger en hund begrafven, Salomon!»»Menar herr Lars? Intet tror jag det.»»Du är mera slipad än man skulle tro dig om.»»Hvad kan väl en stackars enfaldig gubbe veta?»»Låtom oss ej krångla. Vi känna nu så mycket att vi ha all anledning attmisstänka ett farligt skurkstreck. Att göra det om intet, är vår skyldighet.I natt sedan alla lagt sig infinner du dig hos mig och medtager den lillablindlyktan, som jag sett hänga nere i köket. Vi skola ut på ströftåg ochbofven skall ej undkomma oss.»»Jo jo, vi få väl se, herr Lars!»Som sagdt, det var en kulen afton, icke en sådan blek, trånande novemberquäll,som Böttiger besjunger och som Ehrström satt den likaså blekaoch vackra musiken till, utan en grundligt ruskig och ful höstafton, regnig,stormig, stjernlös och grafmörk. När adjunkten herr Lars – han kalladesännu så från sin informatorstid – släckte ljuset i sin vindskammare ochbegaf sig tvers öfver den spökiga vinden, der luftdraget pep genom springorna,utför den branta trappan med den nötta ledstången ned i den blåsigafarstun, – då syntes det honom rätt kusligt och otrefligt i den ensliga prestgården.Åter när han kom in i den varma salen, der pastorn och pastorskani hvar sin gungstol med svart läderöfverdrag sutto framför en rest af brasanoch den rödlätta Lena i sin smårutiga hemväfda bomullsklädning sysslademed att duka den enkla quällsvarden, då for genom hans lynne en skymtaf den trefnad man vanligen känner i ett varmt rum bland goda menniskor5101520253035113