Noveller - Zacharias Topelius Skrifter

Salig Fänrikens Tofflorfår ej vara orättvis mot hösten. Den som i städerna uttråkats af gatsmutsenoch en evigt plaskande takdropp, må ha sina skäl att vara grå på höstetiden.Men hvem helst som i September, Oktober, November, på jagt eller fiskemed stark kropp och friskt sinne, ströfvat kring skog och mark, på sjö ochstrand, han skall hysa andra tankar om den så illa beryktade årstiden; hanskall kunna förtälja om naturens odödliga behag äfven då, om nöjen ochupptåg fullt ut jemförliga med sommarns vekliga förlustelser. Pehr Karbinvar af det sednare slaget. Han mätte landsvägen med raska militäriska steg,lät väl då och då förleda sig af Esparteros vädrande i skogsbrynet att sigta påen fågel eller en ekorre i grantopparna, ja han fällde ock derunder en tjäderoch sköt bom på en orkulle, men mest gick han rakt fram och hade sålundavid pass kl. 8 hunnit till det af Murin beskrifna torpet i Nilsiä skogen.Pehr betraktade nu uppmärksamt environgerna. Der fanns verkligenvid torpet en liten ärtertäppa inhägnad med en halfförfallen gärdsgård,men på störarne der var ingenting ovanligt att se. »Skulle min kära Murinha flöjtat en smula?» tänkte Pehr vid sig sjelf. »Men nej! huru kunde hanssömniga fantasi kopiera fänrikens tofflor?»Alltså trädde Pehr Karbin in genom den låga dörren i torpstugan. Detinre af denna var icke särdeles inbjudande. Spånor lågo kringströdda pådet temligen dunkla golfvet, blandade med blår af några linkärfvar, somvärdinnan i huset just höll uppå att häckla närmast den ansenliga gråstenshäll,som utgjorde rummets spis. Mesta intresse i Pehrs ögon hade docken hylla, fullradad med fyra eller fem filbunkar, hvaraf den unge fältväbelnock utan synnerligt krus anhöll att få en till frukost, ty jagt och promenadergifva, som hvar man vet, en förträffelig apptit.Sällskaplig och icke alls högdragen, så fältväbel han var, språkade Pehrmed det okonstlade folket hvarjehanda. Det gaf honom småningom anledningatt fråga, om ärterna varit mycket gifvande i år.»Å jo men», svarade torparhustrun.»Men sparfvar och skator göra er väl mycket ofog?»»Ja Gudnåde så visst, det göra de nog.»»Ni bruka väl då någon sorts anstalter att skrämma bort dem? Tillexem pel något att hänga på gärdsgårdsstörarna?»»Visst, visst, allt huru det faller sig.»»Kanhända gamla skoplagg eller sådant?»»Det kan väl hända», svarade hustrun, och den förlägna blick hon dervidkastade på sin man, som satt och snickrade på bänken invid, undföllicke Pehr.5101520253035213