Noveller - Zacharias Topelius Skrifter

noveller5101520253035ger ofta utom mensklig siaremakt. Men stundom kommer ljuset plötsligt,oväntadt, och vi förskräckas för hvad våra dagskygga ögon skåda då.Ännu riktades min blick på denne Joachim och han besvarade dentrotsigt, djerft, med skarpa, fiendtliga ögonkast … Plötsligt for en skymtaf fasa genom dessa djerfva ögon, hans kinder hvitnade af som ett lärft, enskälfning gick genom hans leder, hans blick stirrade oaflåtligt på en endapunkt. En fruktansvärd kris arbetade i hans inre, han försökte lyfta sin fottill ett steg framåt, men foten nekade sin tjenst, han försökte öppna sinmun till tal, och se! han kunde icke. Ett kort ögonblick varade denna våldsammakamp; derpå bemannade han sig. Allas ögon vändes till honom;med ännu vacklande steg närmade han sig domaren, med ännu stapplandetunga utsade han ord, som måste föra honom, den oförvitelige mannen, tillen smädelig död:»Domare, skrif! Jag är skyldig till allt.»Häpnad målade sig i alla ansigten, ett menskligt deltagande rörde hvarjehjerta. Och komministern Carl Joachim ** fortfor med förtviflans häftighet:»Ja skrif, skrif fort, genast, utan en sekunds dröjsmål, skrif så att detaldrig kan återtagas mer: jag är skyldig till allt. Det är jag som mördat kyrkoherdeni sömnen, det är jag som gjort inbrott och stulit penningarne, detär jag som skall dö för brottet, jag och ingen annan, märk väl: jag och ingenannan! Är det skrifvet?»»Det är skrifvet. Men först måste Rätten … »»Godt det är skrifvet, det kan ej mera återtagas. Jag är en förloradman, … ha! jag med min ostraffliga vandel, en mördare, en eländig tjuf!Så tänkte jag ej sluta, så sade mig ej mina drömmar. En niding inför menniskor… håll! Men nej, det må vara. Jag tar ej tillbaka ett ord. Är det skrifvet,att jag ensam är den brottslige, att jag ensam skall lida?»»Det är skrifvet. Men Hr komminister … »»Godt, intet ord mer. För då genast bort denna qvinna.»Och den olycklige unge mannen nedsjönk vanmäktig på närmaste stol.Nu först riktades alla ögon på ett föremål, som man under den allmännabestörtningen hittills ej varseblifvit. Beata stod skygg vid dörren. Sålängejag lefver, glömmer jag ej denna älskeliga madonnabild just då. Mer lik enförklarad engel, än en svag jordisk flicka, stod hon der i sin skönt draperadekappa, med det rika bruna håret antikt uppfästadt, kinderna blekt glödande,hvarje drag skimrande med denna egna glans, som någon gång glimmari den unga brudens halft sorgsna, halft sälla ögonkast, men sällan strålar34