Noveller - Zacharias Topelius Skrifter

En Natt och en Morgonså öfverjordisk, som hos somnambulen under det magnetiska tillståndet.Förlåt mig, du olycklige Joachim, att jag i detta ögonblick glömde ditt öde.Ej utan innerlig kärlek kunde jag betrakta Beatas hulda gestalt, och fritt måjag bekänna det beslut jag då inom mig fattade, att med mildaste hand föradenna värnlösa varelse ur hennes skenlif till det verkliga igen, blifva hennesstöd, bjuda henne dela ljuft och ledt med mig och vid hennes sida älskandevandra genom detta sorgsna jordelif.Innan någon hann utföra komministerns önskan, trädde Beata hastigtfram, afkastade kappan och stod framför mig smärt och oskuldsfull i denhvita drägt, hvilken hon (jag erfor det sedan) icke burit sedan hon för ettår tillbaka första gången gick till Herrans nattvard. Så obehörig hon kundesynas inför sittande Rätt, hade ingen mod att afbryta henne, och när hontalade, hördes i den vida salen ej en andedrägt.»Du har kallat mig, Benedict, ej med ord, utan med din själs innerstaönskan. O hvad Beata är glad, att hennes kropp sof och hennes själ var vakendå, så att hon kunde på afstånd förnimma dina tankar och skynda hittill dig. Nu är du varm och klar, o Benedict, nu älskar du mig och nu tror dumig så visst. Derföre ligger ditt inre klart för mig som en ljusblå spegelsjöoch dina tankar simma som skyar deröfver; jag ser dem alla. Och derföremåste Beata tänka hvad du tänker, och lida hvad du lider, och älska och hatahvad du älskar och hatar, den korta tiden hennes jordiska hjerta ännu slår.O huru god du är, att du vill blifva den värnlösas vän och värn, hennes, somingen har utom Gud och dig. Se, i ditt inre är en mörk punkt, o Benedict, etttvifvel och en tvekan; jag ser det allt. Och derföre vill jag gifva dig ljus deri,på det att du må vara så klar som du är god, så säll som du är kärleksfull.»»Hör henne ej», ljöd komministerns röst, »hon är vansinnig.»Den smärta gestalten höjde sig stolt och hög, hennes blickar glimmade.»Jag är ej vansinnig», sade hon; »min kropp är som den vore död, menhvem vågar säga, att min själ sofver? Mina ögon se intet jordiskt, ej hellerhöra mina öron, utan allt förnimmer jag genom Benedict, äfven din röst, duCarl Joachim **! Nu låt mig säga dig allt, o Benedict, du min själs förtrogne,på det att du, hvars ande skymmes af det kroppsligas dunkla dimma, måhafva klarhet i det ena och i allt.»Åter hördes komministern: »Jag gör Domaren ansvarig, för det hanlåtit en vansinnig uppträda inför sittande Rätt. För bort denna qvinna; hvadbehöfvas några vitnen mer!»»Jag får göra komministern uppmärksam derpå», genmälde Domaren,»att detta fruntimmers vansinne ingalunda är bestyrkt. Och sålänge detta510152025303535