Noveller - Zacharias Topelius Skrifter

Bruden»Håll!» ropade öfversten med häpnad till kusken och denne droggenast tyglarne. Det hade likväl blifvit honom omöjligt att hejda vagnen,om icke hästarne, med denna underbara afsky att trampa på menniskor, afhvilka de sjelfva så ofta misshandlas, i blinken stegrat sig och frustande väjtåt sidan, så att vagnen nära nog stjelpt i diket.Kaptenen såg på sin brud; hon hade dånat.»Packa er fort ur vägen, oförnuftiga menniska!» tillropade öfverstenvredgad den vid hästfötterna liggande.Den vansinniga rörde sig ej ur fläcken. Vid öfverstens tillrop lyftadehon endast på hufvudet och bad med den bevekligaste röst: »mitt barn,Rudolf! gif mig igen mitt barn!»Vid ljudet af denna röst blefvo öfverstens kinder så hvita som vintersnö,en kall svett steg på hans panna och, oförmögen att tala, vinkade han åtkusken att köra på.Men orörlig låg quinnan framför hjulen och besvarade alla kuskensföre ställningar och hotelser med förnyade rop af »mitt barn, Rudolf, mittbarn, jag vill ha igen mitt barn!»»Stig ned och vräk den vanvettiga menniskan ur vägen!» ropade ändtligenkaptenen, som dittills varit sysselsatt med sin afdånade brud.Kusken lydde och släpade den olyckliga åt sidan, oaktadt hennes stretandeoch hennes idkeliga rop – »jag vill ha mitt barn, mitt barn!»Strax derpå rullade vagnen åter af.När quinnan i diket reste sig upp och såg vagnen fara, upphäfde hon ettaf dessa skallande hånskratt, som onda andar sägas upphäfva om höstnätternapå ensliga afrättsplatser. Strax derpå hejdade hon sig åter och tycktesförsjunka i ett tyst begrundande. Men i ett nu uttryckte hennes ansigteden lifligaste ångest och hon satte till att springa efter vagnen. Denna hadevunnit ett långt försprång och skymdes redan af vägens krökningar. Menquinnan sprang som ett rådjur, det var ett under att se, hennes mörka hårfladdrade för vinden, hon stadnade icke ett ögonblick för att hvila, engalopperande häst skulle haft fullt arbete att följa henne. Aldrig har NorrmannenMensen Ernst inom kortare tid tillryggalagt en fjerdedels mil, ännu den vansinniga. Ändtligen upphann hon vagnen, der hästarne i gåendeskredo uppför en liten backe. Obemärkt hoppade hon upp på baksätet ochsatt der hopkrumpen, flämtande och mörkröd i ansigtet, omhöljd af dedammoln hjulen uppkastade.Men inne i vagnen hade fadrens och brudgummens förenade bemödandensnart återkallat den vackra bruden till lifvet. Cecilia hade ingenting5101520253035145